Puh, i kväll är till och med jag lite trött, både i kropp och huvud. I dag hade nämligen Matte avsatt hela dagen för Egen hundträning – lyxigt! Vi började på förmiddagen med rapportträning med min fantastiskt trevliga hjälpförare Gabriella. Det var lika roligt som alltid och jag sprang som ett skållat troll! Vi kör inga långa sträckor och nästan inga liggtider, utan fokuserar på att jag ska ha lika stort fokus både till Gabriella som till Matte. Idag fick jag även avsluta med ett “frispår” efter Gabriella – det är kul!

Sedan åkte vi till Gökalid för apporteringsträning. Marcus hade skjutit två kajor i fredags som vi skulle få prova på. Kajor är roliga att bära, de trillar minsann inte ur munnen som de hala fasanerna… Jag fick göra några linjetag och vindmarkeringar och avsluta med att inte hämta markeringar – en helt onödig övning enligt mig! När vi var klara och jag fick “hopp-och-lek” sprang jag i full fart mot Gabriella och då passade Matte på att blåsa uppmärksamhetssignalen! Jag vände förstås blixtsnabbt och frös i steget och Matte blev t o m ännu gladare än vanligt. Hon berättade sedan för Gabriella att det verkligen var en chansning att blåsa stopp när jag var på väg mot min Favorit (efter Matte förstås), och att Matte precis innan hon blåste tänkte att “fasen, tänk om hon inte stannar!”. Det har jag hittills alltid gjort – så snälla Matte – varför skulle jag inte stanna denna gång?!

Sedan var det Lill-Prinsens tur. Han fick också hämta kajorna och idag var det minsann ingen lek… Lite oroligt grepp har han fortfarande i avlämningen både på kajorna och dummysar och det är en bit kvar till han kan sitta lika vackert som jag precis framför Matte och lämna av, men det var iallafall ett stort framsteg mot förra veckan! Några vindmarkeringar och stoppsignaler fick han också göra. Han är duktig på stoppsignal, lille Dipper, men inte lika duktig som jag!

Efter en promenad med Grimm och tanterna (Rut & Märta) fick vi vila en liten stund medan Matte fikade, sedan bar det av igen. Nu var det dags för spår. Jag fick gå ett “U-spår” med två apporter. Matte hade denna gång förstärkt vinklarna med att gå tätare steg och det gjorde att jag bara gick 1 meter över vinkeln och sedan snabbt vände tillbaka och tog den. Smart drag av Matte! Matte säger att jag förmodligen kommer att bli den bästa spårhund hon har haft. Jag har hört att jag jämförs med tre hundar som förutom att de alla blivit brukschampion i spår också tävlat bruks-SM. Det kan med andra ord inte vara någon match att bli varken SBCh eller spåra på SM?!

Dipper fick idag gå sitt premiärspår. Han var väldigt ivrig och zickzackade i korta slag över spåret och blev överraskad och jätteglad när han hittade en pinne som luktade Matte. Och tänk – den lämnade han minsann alldeles utmärkt i hand på Matte – flera gånger t o m! Matte sade efteråt att med Dipper måste hon dels tänka på att inte gå i för snårig terräng så han riskerar att sno in sig och dels vara noga med att gå medvindsspår tills Dipper lärt sig rätt teknik.

Sedan åkte vi hem till Mölndal. Jag tror aldrig att vi har varit så lugna och trötta någon gång. Efter middagen somnade vi som mätta småvalpar, nöjda och harmoniska. Utom möjligtvis Saga, men hon fick ju apportera på jakt igår och ska ut igen på onsdag, så hon ska då inte klaga! På tal om gårdagens jakt så hände en festlig grej; jakten var över och vi valpar fick följa med ut i slottsparken. Plötsligt kom Saga farande i full fart med en halvdöd anka i munnen – och efter kom lille Dipper och försökte förtvivlat få fatt på ankan. Saga lämnade den såklart direkt till Matte, som då vände sig till Marcus och Anders och sade; “det var säkert Dipper som hittade den, fast Saga hann ta den först”. Vad Matte menade var att Saga nästan aldrig aktivt söker om hon inte uttryckligen fått order om detta, och att det därför förmodligen var Dippers känsliga näsa som hittat ankan. Grabbarna bara himlade med ögonen… Dipper fick iallafall prova att apportera ankan innan Matte avlivade den, och förutom att han snubblade och tappade greppet en gång gick det bra. Att den rörde på sig bekymrade inte Lill-Prinsen alls. Saga skötte sig annars bra igår och gjorde några riktigt fina markeringar och dirigeringar. En anka som försökte gömma sig i ett vedskjul hittade hon också och fick avslutningsvis tassa ut på isen för att hämta en anka som halvt frusit fast. Det är nog för situationer som denna som sluga-Saga håller sig i så “slim form”.