Denna veckan har inte varit som andra veckor. Det började i tisdags med att vi blev av med vårt lyxåk (grön Passat Variant TDI med diverse lullull som Matte gillar och gott om plats för alla oss), och istället fick packa in oss i en vit liten bil. Passaten fick stanna hos Mattes personliga bil-doktor Patrik i Hjärphult för en rejäl översyn och några akuta reparationer (“där hade du tur, det här kunde gått illa” smiley). Onsdagens resa till Skåneland fick därför ske i Marcus blågula skräp- förlåt! -skåpbil. Det tog lite längre tid än vanligt men fram och tillbaka kom vi iallafall. Torsdagen och fredagen var inte roliga – Matte var nämligen sjuk igen, i magsjuka denna gång . Vi tyckte väldigt synd om Matte, men än mer synd om oss själva, för vi fick bara gå ut i trädgården… Ont krut förgås dock inte så lätt, och på fredagkvällen mådde Matte bättre igen – så bra att hon bestämde att Planen inför lördagen fick ligga kvar. “Planen” var att hinna med så mycket som möjligt för att vi valpar skulle bli tillräckligt trötta och nöjda för att sova i lugn och ro medan Matte roade sig på sta’n några timmar med sina klubbkompisar.

Vi inledde lördagen med en tur till Gabriella och lite Genomtänkt rapportträning; tre sträckor på vardera knappt 200 m i öppen terräng – plättlätt och superkul! Sedan bar det av till Gökalid där Dipper fick börja med ett kort spår. Denna gång fick Matte allt rätt med vind och terräng och Dipper spårade hur fint som helst och hittade sin pinne. Efter en promenad med Rut och Grim (Åke och Märta var med Marcus på jakt) fick Dipper träna lite; “vänta/inte hämta”, gå vid sidan, linjetag, “bakåt” och några vindmarkeringar. Dipper leker som sagt inte längre med apporterna men det är en bit kvar till avlämningen sitter säkert. Matte tar alla chanser till träning och hemma i lägenheten kan Dipper hålla flera olika prylar hur fint som helst.

Under tiden hade Håkan och Simson anslutit för att vara med på dagens träning – som skulle bli Strukturerad! Efter en snabbfika som för ovanlighetens skull inte enbart ägnades åt pladder utan faktiskt innehåll en hel del element av Planering var det dags att sätta igång. Simson skötte sig riktigt fint och både Matte och Håkan var nöjda. Jag fick vara med som “passiv hund” – det är precis lika tråkigt som det låter… Snart blev det dock min tur och idag hade Matte mycket riktigt Planerat; gå vid sidan, längre linjetag – med suddning – till kända punkter, markeringar i risigt buskage som jag dels inte skulle och dels skulle hämta (här backar vi alltid bakåt så sista markeringen blir rätt lång) och så avslutningsvis vindmarkeringar för att träna på “leta nära”-kommandot. Det fick räcka för idag, tyckte Matte. PS! Håkan är en bra träningskompis, han tycker jag är jätteduktig! smiley

Vi avslutade sedan med att Dipper och jag fick gå var sitt spår för att Håkan skulle få se hur vi spårade. “Det hinner vi, det tar inte så lång tid”, sade Matte. Dippers spår hade denna gång lite sidvind (för att Matte hade ont om tid och inte hann gå längre – är det inte då man ska hoppa över sista övningen, Matte?) men det gick bra ändå. Sedan var det min tur och jag fick återigen ett U-spår som jag löste galant. Väl tillbaka vid bilarna fick Matte bråttom när hon såg vad klockan var och den lilla Nissan-bilen fick bekänna färg på vägen hem.

Syftet med dagen var emellertid uppnått och vi låg trötta och nöjda och sov i nästan fem timmar innan Matte var tillbaka efter kvällen med kompisarna. Då klagade hon över “ont i fingrarna”. Det får man tydligen när man spelar bowling – iallafall om man inte behärskar spelet – vilket Matte, som spelade för första gången, tydligt inte gjorde. Roligt hade hon trots allt haft och hade tack och lov goa glada och förstående lagkamrater smiley.

Idag åkte vi så tillbaka till Tranemo för att hämta vår nyreparerade bil. Mattes tanke var att passa på att spåra i Hjärphult, som enligt Matte har bland de finaste spårmarker som finns! Allt eftersom vi närmade oss Kindsbygden förändrades dock utsikten och den Gröna Hösten lutade mer och mer åt Vit Vinter. Matte vill inte spåra med oss i snö ännu, så det fick bli en härlig promenad i snön istället. Vi råkade förresten gå rakt på en älgfamilj som majestätiskt travade iväg bort bland träden – häftigt! Matte var så nöjd med oss att vi bara stannade och kollade när de sprang iväg – vad trodde hon, de är ju jättestora!

Innan eftermiddagens födelsedagsmiddag för min superba hjälpförare Gabriella hann vi med en sväng upp till hundklubben. Matte gillar normalt inte att spåra vid klubben. Dels för att där är rätt risigt och dels för hög risk att få oplanerade förledningsspår både av folk och vilt, det finns gott om båda sorter i omgivningarna runt klubben. Äsch, tänkte Matte, vi kör ändå… och det blev så klart inte riktigt som det var tänkt… smiley Vid Dippers spår (som fick bli på en äng – minst risk för trassel) vred vinden från klockren medvind till sned sidvind. Dessutom visade det sig att marken var fullt med rådjursbajs som Matte inte sett när hon gick ut spåret men som Dipper-allt-som-är-löst-kan-gå-att-äta naturligtvis hittade och käkade upp. Detta spår räknas in på kontot “icke-träning”; det man inte minns/väljer att förtränga (välj själv) har aldrig hänt! smiley

Mitt spår gick bättre, men det var något stort som hade gått på en del av spåret efter att Matte gick där, det kände jag tydligt, och lite läskigt tyckte jag allt att det var. “Det kunde jag ju ha räknat ut med lilltån”, sade Matte irriterat när vi väl – långsamt och försiktigt – tagit oss fram till slutet, “det är ju för f-n en älgstig jag följt”! Matte tyckte att jag varit jätteduktig som inte gav upp trots att jag blev lite rädd, och som dessutom stod på mig på ett ställe och ville fortsätta rakt där Matte trodde spåret gick till höger. Matte följde tack och lov med mig – om än tveksamt – och efter ca 10 meter vinklade jag så 90-grader höger över en stenmur. Och tänk, då kände Matte minsann igen sig! “Snitsla, varför det? Jag vet väl vart jag har gått?!” Exakt i spåret gick jag också, och det var Matte särskilt nöjd med idag när det var lite risigt.

Efter en promenad vid klubbstugan fick jag träna lite lydnad. Idag fick jag göra några ingångsövningar, fotgående, hopp över hinder och nedläggande (från stillastående). Här hände en lustig sak. Matte knixade till med knäna, troligtvis för att hjälpa mig att lägga mig ännu snabbare. Jag lägger mig snabbt så jag förstår inte riktigt varför någon extra ingrediens ska till? Dessutom fattade jag så klart ingenting – jag har lärt mig att jag ska lägga mig på kommandot “ligg”. Vi provade igen med att Matte stod rakt upp och ner och sade “ligg” varpå jag slängde mig ner som jag brukar. Då suckade Matte djupt och sade; “Duktig Leia! Det är riktigt, vi ska inte krångla till det med massa extrahjälper när vi inte behöver”! smiley Nä, just det, Matte, försök nu bara att komma ihåg det framöver!