I lördags fyllde jag 10 och Dipper 7 månader. Jag är nu 59 cm hög (lite lägre om Matte trycker ner mig ordentligt smiley) och väger nästan 27 kg. Matte tycker jag börjar bli rund om magen och har dessvärre kommit på en elak idé om att minska på min mat… (som om Matte någonsin haft en hund med för mycket hull?!) Själv tycker jag att jag är precis lagom – både hög och rund! Det har sina fördelar att vara störst och tyngst i flocken! Dipper är knappt 55 cm hög och väger knappt 24 kg, nästan lika mycket som vår hobby-anorektiska storasyster.

Hur firade vi då vår månadsdag? Vi var på hundklubben för att träna och för att Matte skulle titta på årets Klubbmästerskap i Bruks. Typiskt nog fick Matte rycka in som domare vilket gjorde att vi, som vanligt, mest fick sitta i bilen. Dock hann vi träna lite innan. Jag fick träna passivitet, linjetag med störning och suddning och sedan ett ganska stort sökområde med 7 dummys. Allt gick bra, sök är fantastiskt roligt, men mitt “fotgående” kan och ska förbättras, tycker Matte. Om KM:et kan sägas att det tydligen hjälper att muta domarna med kakor och smicker smiley.

Dipper fick visa upp sig för några av Mattes kompisar (labbefolk… som förstås inte var ett dugg intresserade av mig – stjärnan i familjen!). Dipper fick visa ett linjetag, en “bakåtövning” och gå vid sidan. Sedan tyckte Matte det räckte och att Dipper varit riktigt duktig som kunnat koncentrera sig trots sitt något splittrade fokus för närvarande (vilket de skyller på mig!). Dipper fick mycket beröm för sin fina kontakt och följsamhet och fina uttryck m m, m m. Bla, bla, bla – varför vill ingen se på mig?!

I söndag var vi på Gökalid igen, men denna gång fick jag inte vara med och leka. Dock fick jag Spåra – och det gjorde jag lika bra som vanligt, trots stark vind. Matte känner sig lite bortskämd med en så duktig spårhund smiley, jag tycker det är det minsta hon förtjänar! Dipper fick träna några linjetag och stoppsignaler, och passivitet vid skott, och var jätteduktig. Sedan fick jag Apportera. Linjetag åt olika håll med suddning, sidotecken till samma områden som linjetagen, vindövning för att träna på “leta nära”-kommando och en ny övning, som egentligen inte var planerad. Det föll sig så att jag liksom av en händelse travade iväg i riktning mot ett av “dummyområdena” då Matte kom på att här infann sig ett perfekt tillfälle att tänja gränser! Hittills när Matte blåst uppmärksamhetssignal i pipan har jag omedelbart fått bollen som belöning, men denna gång fick jag istället, efter att ha tvärstannat på signalen, kommando och tecken om att gå bakåt, dit jag ju redan var på väg. Nemas problemas, tänkte jag, och gjorde precis som Matte tänkt sig. Matte var därför tvungen att prova en gång till eftersom jag ser så härlig ut när jag svänger upp på signalen. smiley Avslutningsvis satte Matte en dummy på fältet och tog sedan med mig på promenad – som om jag skulle glömma att hon lämnat en apport?! Med min Mattes dåliga minne är det nödvändigt att jag står för minneskapaciteten! När vi väl vänt om och var på väg tillbaka visade jag flera gånger att jag tyckte att vi gick lite för långsamt, så när vi hade ca 100 meter kvar till dummyn sa Matte; Äh, vad sjutton, vi kör härifrån! Äntligen, tänkte jag, drog som en avlöning och hämtade dummyn – jättekul att få springa långt någon gång!

Efter träning och kalas för Marcus åkte vi till Gabriella. Dock blev det ingen rapportträning denna gång, utan en långpromenad. Rapport ska vi träna mycket i julhelgen – det ser jag fram emot!