Vintern har kommit till södra Sverige, något sent kanske? Matte hoppas nu innerligt att detta innebär att så mycket som möjligt av årets snigel- och fästingbestånd fryser ihjäl. Någon sade att det måste det vara -15 grader minst 10 dagar i rad för att påverka. Man tror på det man vill, säger Matte, och håller tummarna för färre sniglar i trädgården för Dipper att leka med.

I helgen var vi i Småland, eller Snöland som det mer såg ut som. Dels hälsade vi på Ingela i Markaryd och förälskade oss i lilla My. My är en 5,5 månader gammal babyflicka som både luktar och smakar gott. Jag pussar lite försiktigt medan Dipper mer går in för “tjuren Ferdinand får syn på blomtatueringen på matadorens bröst”-varianten. Gissa vem lilla My föredrog?? Lite träning blev det också, bland annat markeringar över höga breda murar.

Måndagen ägnades åt ett stort WT som Dippers uppfödare arrangerade och där Matte hjälpte till som domare. Dessvärre fick vi inte vara med, vilket var synd för det verkade vara en väldigt rolig tävling med lagom med utmaningar. Dipper och jag fick provköra några stationer dagen innan och Matte säger att iallafall jag börjar närma mig “startklar”. Dipper, som tidigare spikat sina markeringar, är för tillfället inne i en mer förvirrad fas.

Mattes dag som domare avslutades något nervöst. Matte trodde att alla ekipage var klara och tog därför med oss ner till stationen för att plocka undan snitslar m m. Då kom ytterligare ett ekipaget, en kille som Matte är väldigt imponerad av. Problemet var att Matte bara hade ett koppel med, det andra (mitt!) hade hon lyckats slarva bort kvällen innan. “Är det ok att mina hundar sitter med?” frågade Matte, i förhoppning att svaret skulle bli “nej, helst inte”, och att hon skulle få lämna av oss i bilen. “Självklart”, svarade ägaren. Matte band fast Dipper i en stolpe, satte mig på VÄNTA, och bad en tyst bön om att jag skulle bli kvar på stället. Uppgiften var nämligen markering – med skott – min Paradgren! Markeringen föll i och för sig ca 80 meter ut, men det har ju Matte lärt sig den hårda vägen, att långa avstånd är inget hinder för en svart panter. Första skottet föll – Matte kollade att provhunden satt still och vände sedan blixtsnabbt om och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka och signalerade dels med kroppsställning; en framtass i luften och lätt framåtlutad, och dels med min Intensiva “jag-kan! skicka-mig”-blick att jag var Beredd! Andra skottet gick och markering nr 2 föll, och proceduren upprepade sig; så fort Matte konstaterat att provhunden satt som den skulle vände hon sig och gav mig Onda Ögat. Tack och lov (tyckte Matte) var provhunden jätteduktig och hämtade snabbt in sina markeringar, lämnade stationen och Matte kunde andas ut. När jag fick “hopp-och-lek” rusade jag för säkerhets skull ut och kollade markeringsplatserna – man vet ju aldrig, det var ju en labrador.