I söndags var jag på Mentalbeskrivning. (Det är ett prov Brukshundklubben utarbetat för att beskriva hundars mentalitet – alltså sker ingen bedömning).
Dagen började med att jag fick hälsa på en trevlig kille som heter Niclas. Niclas tog mig i kopplet och vi gick iväg tillsammans en bit. Sedan kände och klämde han på mig, jättemysigt! Därefter kastade Matte och Niclas en lektrasa mellan sig några gånger medan jag sprang fram och tillbaka och försökte fånga den. När Niclas till slut slängde iväg den var jag snabbt framme och nöp den och sprang och lämnade den till Matte. Sedan fick jag leka dragkamp med både Matte och Niclas – himla kul!
Nästa moment var “Lilla bytet”. Matte och jag ställde upp på en gräsmatta och plötsligt åkte det iväg en trasa i zickzack över gräset! När Matte släppte mig sprang jag så gräset yrde och klippte trasan. Det var fantastiskt roligt – och oväntat! Annars är Matte minsann snabb på att kalla hem mig så fort jag fått syn på något lämpligt byte… Därefter var det dags för momentet som märkligt nog kallas “Aktivitet” – här fick jag vila mig i tre minuter medan Matte stod stilla som en staty. Undrar vem av oss som tyckte det var mest påfrestande?
Väl ute på gräsmattan igen ställde Matte upp mig i riktning mot två gömslen. Något klappade till och så dök en figurant fram och rörde sig mycket inbjudande. När figuranten “knixade till” svarade jag direkt med ett litet ryck – fattade inte Matte att figuren ville leka med mig? När figgen försvunnit in i det andra gömslet släppte Matte mig och jag sprang omedelbart fram och började leka. När figgen stod still sprang jag ner till Matte med trasan men hon ville inte ha den så när figgen började röra på sig och ropa sprang jag dit igen och lekte med henne istället.
Efter en promenad var vi inne i skogen. Matte och jag gick själva fram på en stig när plötsligt en blå overall flög upp alldeles framför mig! Jag hukade mig och hoppade ett steg snett bakåt, men släppte inte overallen med blicken! Komma och skrämmas så när man spankulerar i lugn och ro – skäms på sig! Jag skällde barskt på den några sekunder och sprang sedan runt för att kolla närmare. Då blev Matte och de andra väldigt upprymda och jag fick beröm från alla håll.
Sedan gick vi vidare i skogen. Vi hade dock inte hunnit särskilt långt innan det rasslade till precis bredvid oss. Jag vände omedebart om mot ljudet och höll på att fälla Matte som gick bredvid. När jag direkt gick fram och kollade på skramlet upprepades tidigare procedur och jag fick röstberöm från alla närvarande. Jag fattade aldrig riktigt vad jag gjort som var så bra..?
Väl tillbaka ute på gräsmattan ställde sig Matte helt stilla igen. Jag ställde mig bakom henne och kollade på publiken som kollade på mig. Så vände Matte på mig och då fick jag syn på två vita figurer som kom skridande över gräset. Helskumt, tyckte jag, och skällde ut dem efter noter. Dock får jag nog slipa på gangsterattityden för de verkade inte bli särskilt rädda, utan fortsatte bara sakta framåt. För säkerhets skull kollade jag bakåt några gånger, så det inte kom några där också. Tack och lov stannade de innan de var framme hos oss. Så fort Matte kopplade loss mig sprang jag fram till det ena spöket och nosade på handen som stack fram. Efter att jag hälsat även på det andra gick vi vidare till nästa gräsplan. Nu fick jag leka med trasan igen. Jättekul med dragkamp förstås, men så hände något magiskt – det small ett skott! Jag spottade omedelbart ut trasan och ställde upp mig i startposition; Matte, skicka mig! Matte betedde sig dock mycket underligt och tjoade och höll på med den totalt ointressanta lektrasan! Vad trodde hon? Att jag skulle slösa tid på en trasa när det kanske kunde vankas fågel?! Inte en chans! Matte hoppade omkring och försökte störa mig i min koncentration men så lättlurad är jag inte! Särskilt inte som det small ytterligare tre gånger! Jag hade järnkoll, det är en sak som är säker!
Sedan var det slut på det roliga och jag fick gå till bilen, allt medan Matte muttrade om att hon “hade hoppats att hon kanske skulle kunna bryta mig på skotten”… och “jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att två dagars jakt skulle tända henne så fullständigt på skott”, och avslutningsvis att “nu är det locket på vad det gäller att förfölja flyende byten”. Det sista lät lite oroväckande…
Förutom att Matte och jag inte var helt överens om ideala beteendet på sista momentet, var Matte mer än nöjd med mig. Hon sade att ingen av hennes tidigare hundar så snabbt varit framme och helt på egen hand löst samtliga hotsituationer. Men så lade hon till, med en sned blick på mig, att alla de tidigare hundarna faktiskt haft “1:a” på skotten.
Håkan och Malin var också med, och Malin filmade mig och Simson på banan. Hoppas vi fastnade på filmen, det kan vara värt att återuppleva.