Jag börjar med tekniken. Matte har tyckt att det varit ovanligt tyst på hemtelefonen under en period. De flesta som vill prata med Matte ringer i och för sig på hennes mobil, men riktigt så dött brukar det inte vara. Det visade sig emellertid finnas en helt logisk förklaring då Dipper bitit av en av telekablarna. Två av dem lämnade han orörda – kanske fick han en liten stöt eller så tyckte han bara det blev extra fint med en ensam kabelstump.

Idag provade Matte att stänga in oss enbart i köket. Dipper har nämligen krafsat (bara lite) på en dörrlist och olyckligtvis kommit åt en liten bit av tapeten. Dörrlister och lådhandtag är inga problem att ersätta, enligt Matte, men att tapetsera… det vill Matte helst undvika. När Matte kom hem vid lunchtid blev hon därför väldigt förvånad – och naturligtvis väldigt glad! – över att jag personligen mötte henne i dörren. Bakom kompostgallren i köket stod lille Dipp och viftade frenetiskt på hela sig. Ett kompostgaller är ingen match för mig att hoppa över! I morgon ska Matte ställa dem på högkant och tror att det borde hålla även mig på rätt ställe…

I går kväll satte Matte sitt kvällsté i vrångstrupen när TV’n plötsligt invaderades av myrornas krig. Efter att ha provat det vanliga knepet – att stänga av och sätta på – några gånger, gav hon upp, tog ett djupt andetag och hoppades på bättre tur vid morgonkaffet. Det blev dock inget morgonmys i soffan då myrornas krig fortfarande pågick. Matte har efter nästan 40 år lärt sig att det inte hjälper att bli hysterisk (fast ibland märks det inte) utan räknade bara tyst till 10 och gick över till plan B – att ringa till teknikgurun syster Gabriella. Hoppet är dock som bekant det sista som överger människan och Matte provade därför, utan någon större förväntan, att sätta på TV’n vid lunchrasten och – under över alla under – den fungerade! Nu hoppas Matte innerligt att den fungerar även i kväll… utan TV blir Matte inte glad…

I lördags var vi och tränade tillsammans med ett stort gäng andra flattar, alla med anknytning till kennel Micawber. Vi var därför utbölingar – tills Matte kom på att jag faktiskt – om än på väldigt långt håll – har en droppe “Micawberblod” i mig på mammas sida. Vi hade en toppendag med väldigt givande träning och trevligt sällskap. Bland annat fick vi gå på två olika lite större sökområden. Det har vi inte tränat så mycket tidigare. Lite vatten fick vi också prova, en jättefin skogssjö med härlig klafsig sankmark! Dipper imponerade förstås stort genom sitt lite speciella – och från de flesta badglada flattar väldigt annorlunda – förhållande till blöt och smutsig mark. Han galopperade glatt fram till blötan, gjorde en kort konstpaus för att mentalt dra på sig kragstövlarna, och trippade sedan försiktigt ut i blötan. Det finns ingen som är så charmig som min lillebror!

I söndags tränade vi först lite på Gökalid. Markeringar och linjetag med störningar i form av kast och skott åt “fel håll” stod på programmet. Allt gick som planerat och särskilt kul tyckte vi det var med de färska kajorna som Marcus skjutit på morgonpromenaden. Sedan bar det av till Gabriella för rapportträning. Detta pass blev extra kul, dels för att jag fick frispåra – som jag bara älskar! – och dels för att Gabriellas dotter Emma hängde med ut och hjälpte till att ta hand om mig.

Nu börjar det dra ihop sig till “tävling”. Matte har anmält mig (och Saga, som för närvarande är trind som en julgris och helt otränad) till ett workingtest nästa lördag, och både Dipper och mig till ett inofficiellt B-prov med vilt om 2,5 veckor. Härligt, det borde innebära ännu mer träning – eller?!