Med en hel månad mellan inläggen har jag med största sannolikhet inga läsare kvar, men tänkte ändock skriva några rader. Man skulle kunna tro att Bloggtystnaden beror på att Matte fortfarande är helt salig över Dippers senaste bedrift… så är inte fallet. Faktum är att vår Matte är urdålig på att “fira segrar”. Ibland läser hon på andras hemsidor om stora kalas, pukor och trumpeter och presenter i massor till hundarna (som gjort jobbet!). Vi får middag som vanligt, vi… Någon menade att det nog är för att Matte är bortskämd med framgång. Matte håller inte med om det – det kan aldrig bli för mycket framgång, enligt henne.

På tal om framgång startade jag på bruks/lägreklass spår för en månad sedan, tre veckor efter min appelltävling. Jag var förstås taggad till tusen på morgonens spår och startade i utmärkt stil och fart. Matte var helnöjd där hon följde med bakom och tog hand om pinnarna jag hittade och gav mig godis. Hon hängde även snällt på när jag tog en avstickare för att kolla ett annat spår – det var nämligen älg i skogen! Det dröjde dock inte många minuter innan jag förstod att hon nog genomskådat min lilla omväg… Jag provade en sista sväng uppför ett brant berg – kanske stod älgen där uppe och väntade? Då tröttnade Matte och skärpte rösten, och det var bara till att lomma tillbaka och fortsätta spåra där vi var förut. Trots att vi faktiskt klarat tidsgränsen precis var Matte mest missnöjd med att vi missat en pinne. Fast hon sade också att hon tyckte att jag spårat fantastiskt (utom på min älg-safari då) med tanke på den minimala spårrutin jag har.

Väl på klubben gjorde vi budföring, vilket jag gjorde alldeles utmärkt! Jag satte mig något lite långt bak och en aningen långt ifrån Matte – det fick vi förstås ett litet (-0,25) neddrag på. Platsliggningen som Matte varit jättenervös för och som vi tränat mycket på, gick perfekt. Jag tittade snabbt bakåt på första skottet, sedan såg jag tryggt och stabilt och Matte var både nöjd och glad!

Lydnaden började bra med linförigheten. Lite konfunderad blev jag över alla människor som stod och stirrade bara på mig och missade därför lite i en högerhalt, annars gick allt bra – 9,25 i betyg. Framförgåendet kan jag ju och det gick så fint så. Dock lyckades Matte krocka med mig – eller om det var jag med henne? – på sista halten, och där åkte lite onödiga poäng. Platsläggandet under gång hjälpte Matte till genom att stanna upp när hon gav kommandot. Den ena domaren kunde reglerna och 0:ade och den andra hade inte läst på och gav en 5:a. Målet var att jag skulle lägga mig och det gjorde jag. På inkallningen blev jag åter igen helt förvirrad av alla dessa människor som moltyst stod och fånstirrade bara på mig… Jag startade snabbt, men fick plötsligt en impuls att för säkerhets skull stanna och försäkra mig om att allt var ok. Matte fick därför ropa en gång till och då kom jag, men lite tveksamt. Alla trodde Matte hade tjuvstartat med att träna inkallning med ställande – jag tvärstannade nämligen – men det har vi inte tränat! Krypandet gjorde jag jättefint! Dock höll jag på att falla över på sidan en gång – är man avslappnad så är man – och Matte fick lägga på ett stödkommando. När vi stannade upp var jag helt utsträckt och viftade bara glatt på svansen när Matte sade “Sitt!”, så där fick det också bli lite extra hjälp upp. Det är skönt att krypa! Nu hade emellertid Matte tröttnat lite, så på apporteringen blev jag lite försiktig – hon såg inte så glad ut längre, Matte. Likaså hoppet, för säkerhets skull satte jag mig lite snett bakom Matte och kikade fram istället.

Trots att vi missade en pinne och inte fick till lydnaden alls så bra som Matte kanske hoppats blev vi uppflyttade till högreklass med mycket god marginal – och Matte var nöjd – särskilt med platsliggningen och spåret!