Ibland är livet bra orättvist! Matte fick lite blodad tand efter mina lyckade bruksstarter senast och fick därför för sig att satsa på att starta lille Dipp på hemmaklubbens appelltävling som går av stapeln nu på söndag. Dipper, som efter lite grundträning i våras knappt har beträtt appellplanen sedan i maj, har de senaste fem veckorna fått all Mattes uppmärksamhet – och det är djupt Orättvist! Jag tycker min Matte är bedrövligt lat som inte orkar träna mig iallafall en liten stund varje dag… Okej, jag har börjat med “skall-träning” och stegklättring, och har fått hämta den tunga apporten och hämta några föremål på uppletande – men det går ju så fort att jag nästan hinner glömma bort att jag gjort något mellan gångerna! Matte menar att det bara är nyttigt för mig att vila – och att “att vila sig i form” är en underskattad träningsmetod – jag håller INTE med! Nåja, hoppas nu att den lille gule håller sig i skinnet på söndag så ordningen återställs och att JAG återigen hamnar där jag hör hemma – i fokus och med allas fulla uppmärksamhet!
Blog ImageI tisdags fick jag emellertid tillfälle att visa framfötterna då vi hälsade på hos Birgitta och Janne i Moheda. Först värmde vi upp med att testa av en öppenklassruta som Birgitta i dagarna skall ha ett särskilt prov på. Sedan bar det iväg på andjakt – och JAG fick vara med nästan hela tiden! Matte vill ha några bra träningstillfällen om jag nu ska starta KKL redan i höst, och i tisdags blev det flera riktigt bra situationer. Första såten fick jag gå på ett litet eftersök på en äng omgärdad av fårstaket. Att hoppa in i hagen var inga problem men ut igen med en stor anka i munnen bjöd på lite större svårighet.

På andra såten damp det ner tre ankor i princip samtidigt, två ute på ett hygge och en skammad landade förföriskt nära, bara kanske 10 meter från där vi stod. Jag fick sitta kvar en kort stund innan jag först fick hämta den skammade och sedan söka upp de två ute på hygget. Här var det förresten tur att Birgitta var med… För att komma ner till dammen måste man nämligen gå igenom en kohage – med kor i. Matte har stor respekt för kor. Jag har respekt för Matte och sådant som är större än 200 kg och i den kategorin ingick alla korna med råge. Birgitta däremot verkar inte ha respekt för något. Matte och jag smög försiktigt med snett bakom när Birgitta med bestämda steg stövlade rakt mot korna, som fantastiskt nog snällt vek undan. De hade kunnat trampa ner oss hur lätt som helst, de stora bestarna!
Blog ImagePå tredje såten blev vi bland annat skickade på eftersök på en skammad and som Birgitta fått en vingträff på. Birgitta hade förstås stenkoll på läget och angav riktning och djup; “troligtvis i närheten av den röda ladan, möjligtvis mot kullen bakom”. Vi gick iväg så vi kom upp i motvind och jag reviderade i perfekta slag som skulle gjort vilken Münsterländer som helst grön av avund! Strax före ladan fick jag upp en löpa som drog mot ladugårdsväggen. Matte hörde hur det väste i det höga gräset och tänkte nog att jag kanske spårat upp en katta istället, men icke då! Är jag på andjakt jagar jag änder! Och visst låg den där, andhonan. Hon var inte värre däran än att hon försökte fly och hann sånär lyfta då jag fick fatt i stjärtfjädrarna! När jag landade, halvt på sidan, tappade jag greppet och andskrället stack igen. Tack vare att jag är ytterligt Reaktionssnabb, i Perfekt kondition och har en sjuhelvetes Jaktlust fick jag dock snabbt fatt på den och kunde lämna av till en mycket nöjd Matte.
Blog ImagePå kvällsstrecket var det Dippers tur att lufta sig. Nio änder fälldes, två hämtade den andra apportören, två som landade nära hämtade Matte på egen hand i rent träningssyfte, och fem hämtade Dipper. Bland annat fick han två fina raka dirigeringar i vattnet, varav den ena enligt skyttens uppgift skulle ligga mitt på en avlång ö. Matte riktade Dipper, skickade och kunde sedan tillsammans med jägaren nöjt åse hur Dipper i full fart spikrakt simmade ut, gick upp exakt mitt på ön, böjde ner huvudet, grep anden och satte full fart tillbaka. “Strålande!”, utbrast jägaren och Matte höll med. Mörkret föll snabbt och Matte fick veta att det skulle ligga två änder kvar i en av dammarna – eller iallafall en and, den andra var skammad och hade setts simma undan. Matte skickade ut Dipper mot den ö skytten pekat ut och Dipper forsade på, gick upp på ön, grep anden och sam tillbaka, till synes hur enkelt som helst! Så var det då den sista eventuella anden kvar… “Äh, vad fan”, sade Matte, “vi gör väl ett försök”, och skickade Dipper mot nästa ö. Väl uppe blåste Matte lite halvhjärtat närsökssignal. Dipper satte full fart ner i vattnet igen och sam raskt över till nästa ö, rotade i kanten och greppade anden! Det tog mindre än en minut och Matte trodde knappt sina ögon. Skytten var lika glad och överraskad han. Dipper var lika glad och nöjd som vanligt. Som Birgitta säger; Gulle-Dipp har sig själv som Idol!
Blog Image