En månad mellan uppdateringarna… Visst ger det en känsla av väntan på att det tjocka, vaxade, lyxigt colourerade och efterlängtade exemplaret av Månadsmagasinet ska ramla ner i brevlådan?

Inte?

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men Matte lovar i alla fall bättring.

Några korta återblickar;
I början av januari var vi hos Dippers uppfödare Birgitta & Janne och hälsade på. Jag fick träna två pass tillsammans med Birgittas superduktiga engelska gentleman Will. Will är min stora Idol och Birgitta är Mattes. Tack vare att Birgitta var med, fick jag göra lite svårare övningar än annars (Matte fegar oftast ur). Inför ett extra krångligt skick (långa var de allihop) dristade sig Matte till att säga “Jag ska nog gå fram lite..?” – varpå Birgitta rappt sade “Du skickar härifrån! Behöver du, kan du flytta fram efter hand!” Eftersom Birgitta är en av mycket få personer som Matte faktiskt lyder (!), skickades jag från samma punkt som Will – och om jag får lov att skryta lite, så var min linje en aningens rakare än Wills smiley! Jag är inte riktigt lika snabb som Will, men nästan!

I övrigt är det inte mycket jaktträning nu, mest lydnad och personspår. Det är många nya moment jag ska lära mig nu inför de högre bruksklasserna. Vi traskar framåtsändande mest varje dag och Matte är nöjd med min utveckling. Planen ligger på start i högreklass spår i april. “Det kan gå”, säger Matte…

Dippers hälta från i höstas visade sig vara en utläkt inflammation i hasleden, osteochondros. Inga lösa benbitar, men en broskbildning och en liten pålagring på leden. Förmodligen har han fått en rejäl skada på hasleden i 6-7 månaders åldern (då Matte minns att han haltade några dagar), som sedan inte riktigt fått läka ut. Dipper har vad man brukar kalla extremt “hög smärttröskel” – han känner med andra ord inte efter om han är frisk nog att gå till jobbet – och har därför inte visat någon egentlig hälta förrän nu i höstas. Efter operationen i mitten av november har han gått i koppel (eller gått och gått – det beror nog på vad man menar med att “gå”). Rehabiliteringen bestod inledningsvis av långsamt förlängda promenader på slät mark. Sedan ca 1 månad tillbaka går Dipper i terräng (risigt/ojämnt underlag) och får träna lydnad. Nu, efter 2,5 månader i koppel, får han gå spår, träna mer lydnad och vara lös några minuter per promenad. Det går inte att beskriva hur lycklig den lille gule blir när han får träna eller vara lös och springa så fort benen bär. Helt underbart att se! Skadan i hasleden försvinner inte, den får han leva med. Det finns mycket man kan göra för att underlätta rehab av denna typ av skada och Matte gör vad hon kan; Dipper får anpassat foder – RC Mobility för hundar med ledproblem, han går på simning och massage 1 gång/vecka, han har på sig sitt “Back-on-track”-hasskydd som värmer skönt om leden och Matte masserar bakbenet varje kväll.