I söndags fyllde jag 2 år. Tror ni jag fick någon present eller tårta..?

I dag kom så det yttersta beviset på att vår Matte är en komplett galen tävlingsidiot. Vi var uppe på hundklubben på lunchen för att hinna med ett lydnadspass (enligt SMHIs prognos ska det ev snöa i kväll). Alla träningar är viktiga nu, menar Matte.

Efter att Matte riggat alla fyra “hållare” för framåtsändandet och tränat klart med Dipper var det min tur. Då ser vi något stort och mörkt kliva ner i diket som går runt appellplanen. “Det var ett rejält rådjur”, tänkte Matte, “för inte finns det väl hjortar här?” Upp ur diket kliver så en stor och pampig vildsvinsgalt. Han strosade lugnt fram över planen, strax nedanför en av våra “hållare”, och stannade då och då till och sniffade lite extra i marken. Vad tror ni vår Matte gjorde? Hon bestämde sig snabbt för att träningen går före allt, tog träningsväskan i näven, gick emot galten och viftade och gapade – för att skrämma bort honom, får man väl tro. Det fungerade inte. Istället vände galten lugnt sitt intresse mot oss och kom gående åt vårt håll. Matte kopplade snabbt loss Dipper och vi backade undan mot ena hörnet av planen. Tack och lov ombestämde sig galten och valde att gå över bron ut på militärens område. Där stannade han en stund och bökade runt.

Nu skulle man ju kunnat tro att träningen var över för denna lunch – not! Matte väntade någon minut och satte sedan Dipper på “sitt kvar” (om i fall att galten skulle komma tillbaka från ett annat håll när Matte och jag var på andra sidan planen…). Sedan fick jag mitt lydnadspass – och rykande färska vildsvinsspår är inget man ska bry sig om, förklarade Matte.

Lite tokig är hon nog, vår fanatiska ägare…