Allt som oftast går vi på långa skogspromenader. Matte tycker inte att det är så kul att alltid gå på stigar och vägar utan promenerar (eller springer! – som vissa hävdar att vår Matte gör när hon själv tycker att hon går i fullt normalt gångtempo) hellre runt i “fri terräng”. Vi uppskattar naturligtvis också detta, att rusa upp och nerför berg och att hoppa över stockar och ris är hur kul som helst!

Dipper är dock den som allra mest gillar Mattes idé – ju längre ut i terrängen vi kommer, desto fler viltstråk finns det som kräver hans noggranna kontroll! (Matte säger att Dipper förmodligen har lite Spaniel-blod i sig, med hänvisning till “A Spaniels work is never done!”). Dipper sveper nämligen oavbrutet runt i skogen, typ som en haj i havet; ni vet – snabba serpentiner i hög fart för att sedan plötsligt, tvärt och i racerfart ge sig av åt helt oväntat håll efter något hett spår.

Häromdagen svepte han rakt på en hare! Som tur var för haren, valde den att lägga sin flyktväg bara kanske 20 meter ifrån Matte (och mig, för jag är aldrig särskilt långt bort från min Matte!). Vi såg bara haren för en kort sekund – sedan kom Dipper i en hiskelig fart! Matte, som är hyfsat reaktionssnabb, fattade omedelbart att för att stoppa denna attack behövdes tungt artilleri! Hon satte därför iväg i full fart efter Dipper samtidigt som hon gapade och skrek som en synnerligen vältränad fotbollshuligan! Dipper blev dödsförskräckt när han blev varse om att Matte var efter honom och avbröt omedelbart sin jakt på haren.

Naturligtvis fick Lillebror en hel del bannor för sitt tilltag, men Matte är rutinerad nog för att inse att med den Jaktlust lille Dipper besitter kommer detta att hända igen. Tack och lov är han ju lydig, det lilla A-barnet – annars hade det blivit koppel på – för hundar får enligt lag “inte tillåtas löpa lösa i skog och mark och ofreda vilt”. Så denna gång klarade sig Påskharen – i alla fall från att bli omhändetagen av en gul Jaktlabrador.Bild på Dipper från Norska Mästerskapet 2008 (Fotograf Helena Molin-Ericsson)