Puh, vilken lång helg det blev… tur att Matte jobbar på dagarna så vi får möjlighet att ligga i soffan och vila upp oss!

Vi började redan i torsdags eftermiddag med att möta upp Katarina och Twiggy på Gökalid. Håkan & Malin kom också ner, bara för att hjälpa oss att skjuta och kasta, TACK! Underbara människor! Matte hade naturligtvis inte orkat trimma mig så jag fick stå ut med Twiggys stirrande… Tror jag ska skaffa keps! Vi körde lite kluriga linjetag och markeringar, Twiggy har ju aldrig varit på Gökalid förut så hon var sugen på det mesta. Sen åkte vi hem och åt mat från Mattes hovleverantör – Thai Garden i Kållered. Matte var lite spänd på hur Dipper-Casanova skulle klara att Twiggy löpte, men blev positivt överraskad. Det räckte med några tillsägelser, sedan gick han och lade sig. Jag tror han blev yr i huvudet av Twiggys blick – eller möjligtvis hypnotiserad.

Fredag morgon bar det åter av till Gökalid. Ralf och hans duktiga Essie och Håkan och Posh kom också med. Vi började med ett litet B-provsupplägg i nkl-nivå nere vid Gökalidssjön till Posh, med lite olika viltslag. Lille duktige Posh! Vilken pärla han är! Sedan fick Dipper och Essie ett ökl-upplägg och så avslutade Twiggy och jag med samma upplägg. Alla hundar gick bra och förarna var nöjda och glada. Kom snart tillbaka, Katarina och Twiggy!

lördag morgon åkte vi först ner till Halmstad för att träna lite lydnad på deras brukshundklubb. Ingela mötte upp och hjälpte till med kommendering. Därefter körde vi långt ut i tassemarkerna kring Markaryd för jaktträning. Håkan, Malin och Jennifer var också med på turen. Söndagen inledde vi med lite lydnad på Markaryds BK och därefter lite mer jaktträning. Det låter mer än vad det var – det blir mest prat när Ingela och Matte är i farten…

Måndag morgon var det så dags för årets tävlingsdebut på Vegby Challange Cup! Vi hamnade i ett trevligt lag tillsammans med Carina & Tuppen (ekl), Susanne & Truls (nkl) och Daniel med sin gula flatte (nkl).

Första stationen bestod för ökl av en enkel markering i vatten. Svårigheten var att ekipagen stod ca 20 meter från en liten damm i vilken det kastades en dummy. Dipper hade lägst startnummer av oss två så han fick börja. Han sprang glatt ut till dammkanten, följde den en liten bit tills han hittade några tuvor att hoppa på och gled sedan försiktigt ner i vattnet (alla som sett Lill-Prinsen i aktion förstår vad jag menar). På väg tillbaka till Matte fick Dipper lov att kryssa lite för att undvika de värsta gyttjepölarna (han har fortfarande inte fått sina stövlar). 15 poäng fick han av domare Janne W. Jag gjorde (enligt mig) en fullständigt lysande uppvisning och fick 19 poäng (förstår inte vart jag tappade den poängen?!).

Andra stationen var för ökl ett linjetag i en uppvuxen hage. Svårigheten var att det inte fanns någon given linje, där var stenar och träd överallt, och att dummyn låg tätt framför en mur. Dipper tog en fin linje, stannade uppe på muren när Matte blåste stopp och tog sitt vänstertecken och söksignal perfekt – 19 poäng fick han av domare Anna T. Jag gick på exakt samma linje som Dipper, stoppade precist på muren, gick till vänster men hoppade ner bakom muren då jag fick för mig att de kanske lurat till det och gömt dummyn där? Det hade de inte gjort. Jag åtlydde därför Matte signal, gick över på rätt sida om muren och se! Där låg det minsann en dummy och väntade på mig! 18 poäng fick jag för min bravad.

Tredje stationen var en liten walk-up, med för ökl en dubbelmarkering, inte riktigt på linje men nära på. Vi fick sitta och vänta rätt länge innan denna station och när Dipper fick börja även här hade jag gott om tid att vässa klorna. Dipper gjorde två finfina markeringar, men fick en lite vinglig linje tillbaka till Matte med första apporten – helt plötsligt stod det ju massor med människor på raden och vart hade Matte gömt sig?! 19 poäng fick han av domare Birgitta S-W. Jag klev in på rutan med full Beredskap och Uppmärksamhet! Markeringarna gick och jag spikade båda hur snyggt som helst och var tillbaka hos Matte innan hon hann blinka mellan apporterna. Urläckert, helt enkelt! Här uppfattade jag inte vilken poäng jag fick, men tänkte att det förmodligen blev full pott!

Fjärde stationen var för ökl en lite knepig och rätt lång enkelmarkering där hunden först skulle över ett rätt djupt dike/bäck. Det var inte helt lätt att se kastaren mellan träden och i skuggan, även om Malin gjorde sitt bästa för att kasta så högt som möjligt. Här fick jag börja! Av någon anledning hade Matte bytt till en bättre ordning! Jag sprang i en väldig fart både ut och hem och spikade förstås markeringen även om jag slog mig ordentligt på bakknäet i en sten när jag hoppade över hela det breda diket på vägen ut. Här fick jag 20 poäng av domare Göran D! Dipper tittade lugnt på Malin långt där borta (tyckte Matte i alla fall) men när skytten sköt tittade han stället ut över ängen och missade därför dessvärre helt Malins höga fina kast. Matte fick dirigerat dit honom, men det blev lite omständigt, så det blev bara 13 poäng kvar till Dipper.

Femte stationen tog vi efter lunch. Matte gillar inte lunchavbrott – hon har min uppenbarelse på KKL:en på Wanås i höstas i färskt minne… Jag fick hur som helst börja även denna gång och Matte förberedde mig med lite sökövningar m m. Ökl fick en rätt klurig dubbelmarkering i lite sumpig terräng och även här över ett dike. Jag sprang så leran sprutade och spikade båda hur snyggt som helst! Dipper däremot tyckte inte alls om leran… Matte hjälpte honom (för säkerhets skull) lite på den ena markeringen, den andra jobbade han ut jättefint på egen hand! 17 poäng fick han av domare Katarina L.

Sedan hände något märkligt. Matte gick med oss båda till bilen…! Dipper förstod jag ju att han inte skulle få något pris – 83 poäng av 100 räcker ju inte så långt – men jag måste ju vara helt oslagbar efter mina fantastiska prestationer?!?! Jag försökte protestera genom att inte hoppa in i bilen, men det gick (som vanligt) inte vägen. Fjuttigt, tycker jag, att inte ha med sig hunden till prisutdelningen! Efter en stund kom Matte tillbaka – utan prisbucklor och blommor. Hade hon glömt kvar allt? (Ingen hade väl blivit förvånad i så fall?) Senare fick jag förklaringen; tydligen hade Birgitta och Katarina hört något litet yttepytte ljud när jag gav mig av på mina respektive första apporter på deras stationer, och därför inte delat ut några poäng. De säger att det var jag som yttrade mig, men det har jag då rakt inget minne av?! Har de måhända fått tinnitus eller hör de i syne, de goda vännerna?! Skit också, sade Matte, alltid är det då något som går fel när Leia startar… Totalt sett var Matte ändå oerhört nöjd med mig (och rätt nöjd med Dipper). Två ytterst små startljud (nåja, på Birgittas walk-up var det kanske lite mer än ytterst lite) var det enda jag gjorde fel, annars gick jag i det närmaste perfekt! Jag kommer igen, var så säkra!
Här skulle jag ha stått – överst på pallen – om inte Birgitta och Katarina hört så förbaskat bra eller – som Matte säger – om jag hållit tyst hela tiden…