I lördags var det dags för årets sista B-prov. Vi förberedde oss på fredagen genom att genomföra vår sämsta träning på hela säsongen…. Jag vet inte hur Matte tänkte, men i princip alla övningar blev kaiko – och det var sannerligen inte MITT fel! Enda glädjeämnet var att jag spikade alla mina markeringar! På kvällen var Matte deppig och satt en stund med telefonen i handen – fortfarande fanns ju möjligheten att stryka sig och ge en reserv chansen… Tack och lov gjorde hon inte det, utan satte istället väckarklockan på (smärtsamt tidiga) 04.50, och klev raskt ur sängen innan hon hann ångra sig. Vi var framme vid provplatsen kl 07.10, samlingen var kl 08. Gott om tid att värma upp, med andra ord, och försöka reparera vad som gått fel på gårdagens träning…

Denna gång gick vi in som första par. Första par är perfekt för vår Matte – då hinner hon inte gå och fundera ut kreativa lösningar på skickvägar m m, utan måste tänka snabbt och bestämma sig fort – och då är Matte som bäst! Innan vi gick in lovade Matte, dyrt och heligt; att inte lägga sig i mitt arbete (om det nu inte blev absolut nödvändigt), inte hitta på några dumheter och kreativa påhitt och att inte modifiera givna instruktioner från domare och skytt, utan att göra som hon blev tillsagd!

Vår parkamrat fick börja med sin vattendirigering, som var placerad i en väldigt “grund” vik – mellan linjen “rakaste vägen” och springvattnet i vasskanten mot land var det kanske 10-15 meter, knappast mer. Avståndet i vattnet var ca 40 meter, apporterna låg sedan ytterligare ca 15 meter upp på land. Duktiga “Doris”, min parkamrat, löste uppgiften fint och jag såg på med stort intresse – Aha! Det är där apporterna ligger!

Dock fick jag inte gå direkt utan istället promenerade vi iväg en bit uppför en kulle där det skulle gå en trippelmarkering. Första kastades typ 90 grader till vänster, på land, ca 60 meter ut. Andra kastades ca 30 meter ut i vattnet bakom en gles vass, ca 45 graders vinkel och kanske 80 meters springväg nerför kullen till vattenkanten. Tredje kastades rakt nedanför kullen, ca 50 meter springväg och sedan ca 30 meter ut på blankvattnet. Ingen av vattenmarkeringarna gick att se, endast hörselmarkera, då det var höga träd utmed hela strandkanten och även i backen upp mot kullen där vi stod. Jag fick hämta de första två apporterna. Matte valde här att skicka mig på den sist kastade först (vilket en uppmärksam åskådare – och tydligen flitig Bloggbesökare – noterade och kommenterade efteråt). Dock var Matte inte orolig denna gång, för när apporten är så svår – ingen syn, bara hörsel, och så pass lång – vet hon att jag behåller fokus på skickad apport. Som apport nr två valde Matte att skicka mig på den diagonala ner mot sjön. Tydligen var det bara vi och ett ekipage på söndagen som valde denna kombination. Undrar varför – två dopp i iskallt vatten är väl aldrig fel?! Jag spikade båda mina apporter och lämnade landmarkeringen kvar till Doris.
Bilder från förra sommaren – Jag hoppar långt! Foto Krister Sjöstrand.

Nu följde ännu en transport uppför ytterligare en kulle som ledde fram till sökområdet – ett härligt uppvuxet kalhygge! “Svårt” var det många som kommenterade och, visade det sig under dagen, många hundar som instämde i. Matte såg helt oförstående ut… ?? … – Vaddå svårt, det ser väl helt ok ut? Som vilken träning som helst. Jag fick börja söka och hittade rätt snabbt fem apporter. När jag var ute och letade efter den sista fick Matte order om att kalla hem mig då domaren var (mer än) nöjd med vad hon hittills sett. Det tog en liten stund för mig att hitta tillbaka då jag precis passerat kommungränsen när Matte visslade.

Nästa uppgift var landdirigeringar. De var lite kniviga, först ner i en relativt djup ravin (uppvuxet hygge även här), sedan rätt brant uppför nästa kulle. Doris fick börja med den lite sneda linjen (ca 90 m?) och löste sin helt ok. Jag fick den som låg i princip rakt över ravinen, ca 80 meter ut, och löste den riktigt bra, om jag får säga det själv. Matte lade sig i och för sig i två gånger då jag fick nos på ett spår precis som jag skulle påbörja stigningen uppför. Lydig som jag är (johodå!) köpte jag hennes anvisning och hittade snabbt min apport. Efter detta fick jag sitta och vänta på att Doris skulle göra sitt sökarbete.

Bild från i somras – landdirigering! Foto Malin Mingla Karlsson.
Doris hade lite problem att hitta sina apporter och det tog därför lite tid, men till slut var domarna nöjda och vi gick nerför kullen igen för att upprepa trippelmarkeringen. Denna gång fick Doris börja med att hämta två. Maria, som är en begåvad tjej, skickade på den sist kastade och, naturligtvis, på landmarkeringen som ju Doris redan varit och hämtat en gång. Det lämnade den långa diagonala vattenmarkeringen bakom vassen kvar till mig. Underbart! Jag kastade mig lika glatt ner för kullen som i det kalla vattnet och kutade lika snabbt tillbaka uppför kullen igen.

Avslutningsvis skulle jag få ta vattendirigeringen. “Du kan stoppa här”, sade skytten till Matte, som något förvånad insåg att vi skulle få skicka ca 15 meter upp från strandkanten, till skillnad från Maria & Doris som stod kanske 5 meter upp. Nu hade ju Matte lovat innan att inte ifrågasätta, eller att plötsligt bli kreativ, så hon svalde sin fråga och ställde upp mig. Skottet gick, rakt över den grunda viken. Matte hade hoppats att skytten skulle flytta på sig (vilket han sedan gjorde på följande par), men då han vackert stod kvar föll planen att skicka mig snett till vänster ut i vattnet, och bara vägen rakt fram – och frestande nära land – fanns kvar. Jag insåg så klart omedelbart att snabbaste vägen var via land. Plättlätt, jag hade ju sett vart Doris hade hittat sin apport! Raketstart fick bli Väggbroms när Matte blåste stopp precis som jag passerat i höjd med skytten. Ett vänstertecken såg jag – men hur tänkte Matte nu..?! Även om jag simmar fort, så måste det ju ändå gå snabbast att springa på land!? Nåja, order är order – om än märkliga ibland – så jag hoppade väl ner för strandkanten, tog upp min linje och sprang allt vad jag orkade i vasskanten istället! Spikrakt och fullt tryck rakt på målet. Som sagt – plättlätt!

Bild från i somras; Jag tar gärna ett bad, var som helst, när som helst! Foto Malin Mingla Karlsson.

Koppel på och väntan på kritik. Matte var helnöjd med mitt arbete, och med sig själv (jodå, det händer att hon är det, inte ofta, men det händer). Hon räknade iskallt med ett 2:a pris då hon ju inte krävt att jag skulle ut i vattnet och simma till den sista dirigeringen, men kände sig som sagt helnöjd ändå. Därför blev det en oväntad och mycket glad överraskning när domare Carina inledde min kritik med orden; “Ett synnerligen bra retrieverarbete“! “Shit”, tänkte Matte, “vi får ett 1:a pris!” Och, ajamen, ett 1:a pris blev det!! Domare Carina menade att hon ju faktiskt inte uttryckligen sagt ifrån att Matte tvunget skulle hålla mig i vattnet, och då jag ju faktiskt utmärkt tagit stoppsignal och tecken och sedan rakt, snabbt och prydligt, sprungit i vasskanten (som ju tekniskt sett tillhör sjön, egen kommentar) var detta helt ok. Matte hade ju dessutom fått visa lite dirigeringfärdighet på land (det var kanske väl att jag kände spåret och inte gick spikrakt..?). Vattenpassion hade jag ju också visat på mina tre vattenmarkeringar. “Tackar så mycket!”, sade Matte och tänkte samtidigt; Ibland har man tur som en tokig, fast det brukar ju jämna ut sig i längden, det där…