I tisdags var vi hos Birgitta i Moheda för ytterligare A-provsträning. Det blev en mycket lyckad dag med bra situationer, bra hundarbete och proffsiga kommentarer och råd från superduktiga Birgitta! Matte var nöjd med mitt arbete, och med min stadga!, och bestämde sig därför för att jag i alla fall skulle få lov att starta på ett A-prov till i år.
Bild från en annan träning – jag är Uppmärksam och Beredd, som alltid! (Foto Krister Sjöstrand)

På onsdagkvällen åkte vi ner till Ingela i Markaryd för att få närmare väg ner till Bromölla på torsdag morgon. Ingela och Matte skålade och skrattade och gratulerade varandra till fina prestationer under säsongen medan vi fick ligga bakom galler och titta på… Var finns rättvisan i det? Jag bara undrar..?

På torsdag morgon låg det lite snö på backen och Matte körde därför (för ovanlighetens skull) väldigt lugnt och försiktigt ner mot samlingen i Fjälkinge. Väl där möttes vi av många kända “namn”. 10 ekipage skulle starta varav flera riktigt bra hundar, och Matte såg fram emot att få se högklassigt hundarbete under dagen! Själv hade hon förhoppning om att vi kanske denna gång skulle få två apporter? Uppvärmningen gick finfint och Matte tyckte att jag kändes samlad och “väl i hand”.

Första såten blev en mardröm – för alla utom tre ekipage… Ett större majsavsnitt skulle jagas av, där det enligt insatta källor normalt inte brukar finnas så mycket fågel. Dock hade det stormat rejält under natten och ansvarig Jägmästare stod lite undrande över vart Godsets alla fina fasaner tagit vägen… Det visade sig snabbt att de hade övernattat i ovanstående omnämnt majsavsnitt – tillsammans med släktingar från större delen av södra Sverige, vad det verkade… De var hur många som helst!!

När det på mycket kort tid ramlat ett större antal fåglar kunde jag bara inte hålla mig längre! Jag försökte mig på en liten, och ytterst diskret (om jag får bedöma den själv), framstöt som dock emellertid omedelbart avbröts av en besviken – om än inte helt överraskad – Matte. En så extrem situation har vi inte ställts inför tidigare, och för mig är det stor skillnad mellan att se fem fåglar falla (fem kan jag ju enkelt hålla ordning på) och att se kanske femton – inom 15 sekunder! Hur ska jag kunna hålla reda på alla dem?! Jag var helt enkelt tvungen att börja apportera – tänk om jag annars inte skulle hinna med att rensa undan?! Snabb är jag, men även jag har mina begränsningar. Matte menade att min något överambitösa inställning var ett tydligt tecken på storhetsvansinne, då jag ju faktiskt inte var ensam om jobbet, där fanns ju fler duktiga hundar. Va?!?! Var de också på plats för att apportera?? Såg ut som statister, hela bunten.

Efter första såten visade det sig att det endast var tre ekipage som fortfarande låg kvar på prislistan. Övriga sju hade antingen knallat, tagit fel fågel eller varit allt för olydiga för att kunna prissättas. Vi var i gott sällskap, med andra ord. Det blev något av en extremsituation för de flesta med all fågel som föll på första såten. Av de tre som var kvar vann en duktig svart labbetik från Danmark på ett 1:a pris, och på två 2:a pris kom det andra danska ekipaget och ett norskt. Ingen svensk till pris alltså.

Dock fick vi ändå en mycket trevlig och givande dag på Trolle-Ljungbys enorma gods. Hela gänget fortsatte på eftermiddagen med träning, och där fick jag i alla fall visa att jag är snabb som vinden, styrbar även under svåra förhållanden och att jag kan gå rakt, och långt!, även om det finns flera andra fåglar i närheten. Het som ett helt kärnkraftsverk är jag – men så lyser jag också av kraft och energi – som den Stjärna jag är! Nu blir det inga fler A-prov för mig i år – två nollor i statistiken räcker för ett år, säger Matte. Men var lugn, I’ll be back!

(Foto Krister Sjöstrand)