Blog Image

Leia

Leias tankar

Här i bloggen kan du läsa om vad som händer i mitt liv. Jag hoppas att min matte kommer att uppdatera den ofta, för jag tror att jag har en hel del viktiga inlägg att komma med!
Mer om mig och min flock kan du läsa på sidan: www.svartalwen.com

Jakt!

10 månader Posted on Sat, December 22, 2007 22:19

Då Saga för närvarande luktar lite för gott för hanhundarna fick Lillebror och jag istället hänga med till Skåneland för årets sista jakt. Det var dagen till ära så kallad Slyngeljakt, vilket innebär att de som hjälpt till som apportörer och i drev m m under höstens jakter får vara med och skjuta. Första såten var på änder i Vegeån nedanför godset. Här valde Matte att ta med Dipper och att placera sig där det vanligtvis inte blir så många apporter. Med sig hade de också en mycket erfaren apportör, om någon svårare apport skulle uppstå. Det blev en väldigt lugn start, inte en anka flög förbi. Många skott hördes dock längre uppströms och efter ett tag flyttade Matte och Dipper uppåt en bit. Då kom där en and långsamt flytande i vattnet – en perfekt Dipper-apport, tänkte Matte. Först tyckte Dipper att det var lite konstigt med den branta strandkanten men när han väl fick syn på anden gled han elegant i vattnet och hämtade den hur fint som helst. Avslutningsvis fick han en redan hämtad and kastad till sig, lite bakom en vass. Den hämtade han också i flott stil, min duktiga Lillebror!

Sedan bar det av till granngården och det blev Min tur! Första såten stod vi stilla ute på en åker och väntande. Det kom några fasaner men inga i närheten av mig. Nästa såt var på andra sidan vägen, i en granplantering. Här fick jag gå kopplad i drevet medan Matte och de andra klappade och hojtade och bar sig åt. Strax fattade jag vad det var vi letade efter – det luktade nämligen Fasan! Jag gjorde mitt bästa för att visa Matte var de gömde sig och någon gång fick jag dragit henne till rätt gran och fick visa att jag minsann är lika duktig som Saga på att hitta fasaner! Det smällde en del skott också, men ingen apportering skedde. Efter ett kort tag stannade vi upp och då började det Roliga! Fasan efter fasan kom flygande, några i närheten av mig, och till slut tyckte Matte att jag kunde få Apportera. Första jag fick gå på landade fint i ett litet snår och den hittade jag snabbt. Nästa sprattlade fortfarande när jag kom fram – mycket upphetsande! – och den höll jag på att bli av med när jag skulle lägga ner den på vägen hem för att ta ett bättre grepp. Därefter fick jag hämta två till innan vi vände tillbaka för eftersök.

En fasan visste Matte var den var och den hittade jag snabbt. Sedan fick jag springa med de andra hundarna bland granarna för att se om där fanns mer kvar. Plötsligt fick jag nos på en rackare som tryckte hårt i ett snår. Jag slösade inte en sekund i onödan utan dök raskt in i snåret och fick fatt i stjärten på tuppen. Bravo, duktig Leia! ropade Matte nöjt. Dock var det väldigt mycket liv i tuppen – eller som Matte sedan sa: den var aldrig påskjuten – och den uslingen släppte både stjärtfjädrar och halva fjäderdräkten vilket gjorde att jag inte kunde hålla kvar greppet. Snopet fick jag se en rumphuggen fasan fara till väders och vända tillbaka till Matte med munnen full av mjuka dun och en och annan tjusig fjäder. Jag fick dock fortsätta och for hit och dit bland granarna i “Fin stil och fart”. Ytterligare en gång var jag snubblande nära att få fatt på en tupp, men även denna gång stod jag ensam kvar med munnen full med dun. Efter detta valde Matte att kalla hem mig och var så nöjd över att jag Omedelbart vände tillbaka på visselsignalen.

Efter en kort vätskepaus åkte vi vidare till godset på andra sidan motorvägen. Första såten här var ett litet viltvatten mitt ute på en jättestor delvis nyplöjd åker. Innan jag berättar min sida av storyn (Mattes är måhända en liten smula annorlunda) vill jag ge lite bakgrundsinfo: En av Mattes förhoppningar när hon köpte mig var att jag skulle besitta mer Jaktlust än hennes tidigare hundar haft. Detta för att få en mer Uthållig sökhund och mer Energisk viltfinnare. Jag har också under mina 10 första månader då och då visat att jag har en Hög Jaktlust och att jag är Uppmärksam på min omgivning och Snabbt svarar på retningar – precis så som Matte ville ha det!

Det dröjde inte länge innan änderna kom flygande – rakt emot oss! Skott smällde och några änder föll, bland annat en ca 25 meter rakt framför mig. Matte väntade några sekunder och sade sedan:”Leia”, varpå jag flög iväg i riktning mot anden. Jag hade nog hunnit ca 10 meter när brakade det loss igen. Uppmärksam som jag är såg jag att det ramlade en and ca 70 meter längre bort! Här fick jag göra ett blixtsnabbt överslag – vilken skulle jag ta?! Tjänstvillig som jag är valde jag att ta den som ramlat längst ut – den andra kunde ju Matte faktiskt hämta själv! När jag hade kanske 30 meter kvar till mitt byte small det igen! I min vänstra ögonvrå, långt ner på åkern – ca 100 meter, säger Matte, som knappt förstår att jag kunde se den – damp det ner en sprattlande anka! (En av) Mattes sarkastiska kommentarer efteråt var att jag har en Synnerligen väl utvecklad Jaktetik för min ringa ålder. Imponerande snabbt styrde jag om och jagade efter den förföriskt sprattlande fjäderhögen. Snabbt som ögat var jag framme, packade ihop fågeln, och satte full fart tillbaka mot Matte – men vart hade hon tagit vägen? Jag sprang allt vad jag orkade i säkert 150 meter när jag hörde Matte ropa – och hon lät inte glad… I pur förvåning släppte jag fågeln och slöt istället upp vid Matte sida. Matte tittade strängt på mig och väste; Vad håller du på med?! Konstig fråga…

Tråkigt nog fick jag sedan sitta kopplad till jaktledaren blåste av jakten. Fågeln jag hade tappat på vägen låg kvar ca 20 meter ifrån oss och såg ut som en bra avslutning, tyckte Matte. Hon ställde upp mig och kommenderade Ut! Jajamen, tänkte jag, och drog iväg rakt fram – fast missade fågeln på några meter när. Men lika glad för det var jag – och fortsatte framåt i hög fart. Så småningom tyckte jag mig höra att Matte gapade efter mig och när jag vände om såg jag Matte komma gående med Bestämda steg och ett Förgrymmat uttryck i ansiktet. Tydligen hade hon både visslat och ropat ett antal gånger – kan inte ha varit särskilt högt för jag hade då inte hört det! Efter att ha blivit strängt tillrättavisad och efter att de andra gått vidare släppte Matte mig för att Korrigera inkallning. Nu blåste hon emellertid i normal styrka och jag vände precis lika snyggt som jag alltid gör!

Nästa såt var blandad and/fasan. Jag fick stå kopplad som “stopp” på en liten väg – urtråkigt! Särskilt som jag såg hur det föll ett flertal fasaner, och bara ca 100 meter bort – inget avstånd för en Oljad blixt! Dock landade det en fasan i en liten å ca 50 meter bakom oss och nu äntligen var det min tur. Med min tidigare uppvisning i färskt och pinsamt minne ville Matte inte chansa utan tog mig i koppel runt en liten damm och in genom skogen. När vi var kanske fem meter från ån riktade Matte upp mig mot fasanen, som låg ca två meter ut i vattnet, och skickade Ut! Jag får dessvärre erkänna att jag faktiskt hunnit glömma fasanen under vår lilla promenad och fick istället, precis när jag startat, syn på en hel Flock med änder – precis till höger om mig (Matte säger att de var iallafall 20 meter bort – jag tyckte de låg närmare). Fasanen kan Matte hämta själv – hon har ju stövlar – tänkte jag, och simmade så fort jag kunde iväg efter andflocken. Nu lät Matte synnerligen Irriterad och efter någon ytterligare framstöt fick jag lov att återvända och hämta den blöta fasanen. Behöver jag säga att det efter min avslutande eskapad bar av direkt till bilen..?

Sista uppgift för dagen var ytterligare en andsåt. Denna gång fick Lillebror följa med… Han skötte sig så fint så och hämtade några änder i ån och en på land. Matte tycker han är det sötaste som finns när han koncentrerar sig och lägger ner hela sin själ i sin Uppgift att Apportera! Han simmar ovanligt snabbt och vägvinnande, lille Dipper, och har en härlig energi när han kutar upp för slänterna med sina änder. Lydig var han också, satt fint kvar och väntade på sitt kommando, och även om han visst var intresserad av de levande änderna som då och då simmade förbi, hämtade han de som Matte skickat honom på. Ett riktigt A-barn, som Matte senare stolt utbrast, för att sedan kasta en Sträng blick åt mitt håll.

I bilen på vägen hem diskuterade Marcus och Matte mitt Beteende. De kom fram till att det positiva var att jag visat; fin Viltfinnarförmåga, stort Viltintresse och Jaktlust, god Markeringsförmåga och hög Energi och Arbetslust. Med andra ord, med risk för att bli tjatig, precis de egenskaper Matte vill att jag ska ha. Matte sammanfattade det hela med; Bra, nu vet jag att hon har allt det jag trodde. Nu ska jag bara lära mig att hantera allt det goda! Och så började hon omedelbart att komponera förslag på övningar -jag lär vara väl förberedd till nästa års jakter.



Inte som vanligt

10 månader Posted on Fri, December 21, 2007 09:25

Nu är det bara några dagar kvar till julafton. Denna veckan har varit ovanligt mörk och tråkig. Det ligger en envis typ av dimma över Göteborgsområdet vilket dels gör att vi inte sett solen eller någon blå himmel på hela veckan och det gör också att det blir mörkt ännu tidigare än annars. I morgon är det vintersolstånd, efter det vänder det så dagarna blir längre igen, det ser vi fram emot!

Matte har jobbat mer än vanligt denna veckan, allt ska tydligen bli klart innan jul, och vi har t o m hört henne försöka intervjua oss i sömnen! Dock räcker inte tiden till utan Matte är nu också tvungen att gå in och jobba i mellandagarna. Allt jobb innebär tyvärr att det blir mindre tid över till oss. Det syntes på onsdagens lydnadsträning, varken Matte eller jag var riktigt fokuserade. Vi får träna mer till nästa tillfälle, jag vill ju inte skämmas…

I tisdags var vi med på jakt i Skåne. Dipper och jag fick vara med på var sin såt, mycket spännande! Dipper fick apportera en fasan och jag en and, i övrigt såg vi en del vilt falla och hörde desto fler skott. En bra första jakt för oss, tyckte Matte. Vi ska få vara med nu på lördag och nästa fredag också. I morgon ska Matte vända på hatten så att det blir stark orange färg – det är nämligen s k Slyngeljakt – undrar om det är därför Matte har intensivtränat “ligg” med oss den sista tiden?

Saga ska under en period bo tillsammans med Mattes mamma, av flera anledningar. Dels har ungarna i vårt bostadsområde redan börjat smälla smällare – och det gillar Saga inte! – och dels för att hon löper. Det finns dock en anledning till, och den är väldigt tråkig… Mattes älskade pappa ligger sedan några veckor inne på sjukhus, vilket innebär att Mattes mamma är ensam hemma. Denna julen blir med andra ord inte som vanligt…



Ett mirakel – fast tvärtom!

10 månader Posted on Sat, December 15, 2007 20:12

Ett mirakel är ju när något i princip omöjligt ändå inträffar – och då i positiv mening. Men vad säger man när det händer, som är som ett mirakel – alltså i princip omöjligt – fast tvärtom inte positivt?! Vad det än kallas har det i alla fall hänt i vår flock – Saga har nämligen börjat att löpa. Hon är p-sprutad enligt alla konstens regler och ska således omöjligt kunna löpa – men det är väl ingen match för sluga-Saga?! Det går ju inte an att bara lillasyster får löpa – hur skulle det se ut?? Fast det tog två veckor för Saga att överlista hormonspärren – men inget står uppenbarligen emot Sagas järnvilja. Kanske inte är så konstigt att Saga är så förbannat Envis och Självständig på träning och prov – kan man överlista en p-spruta med ren viljestyrka – då är man Egensinnig i övermått!

Jag har tidigare berättat om min favvo-liggplats under Mattes stol. Så här ser jag ut när jag intagit position, visst ser det störtskönt ut??
Blog Image



Julfest

10 månader Posted on Sat, December 15, 2007 11:09

I går eftermiddag smet Matte iväg en stund och när hon kom tillbaka kände vi knappt igen henne! Mattes jobb hade ordnat hjälp från elever från Frisörskolan i Göteborg för att så många som möjligt av medarbetarna skulle kunna få riktiga Nobelfestfrisyrer. När Matte sedan tog på sig den fina klänningen hon fått låna av sin kära kollega Annette var hon helt förvandlad – precis som Askungen! Här kommer några bildbevis;
Blog ImageBlog Image

Tyvärr glömde Matte och Gabriella att ta kort på den fina håruppsättningen, konstigt nog hamnade de som vanligt i tidsnöd… Många av Mattes kollegor fick titta både två och tre gånger innan de såg vem det var – det gällde i och för sig de flesta då alla hade ansträngt sig till det yttersta inför Nobeltemat – och vi förstår dem, vi hade också svårt att känna igen henne smiley. Festen blev tydligen mycket lyckad, fast jag vet att Matte tyckte det var väldigt skönt att få av sig höga klackar, klänning och smink och få känna sig normal igen.



Lydnad m m

10 månader Posted on Fri, December 14, 2007 09:18

Nu har jag löpt i 16 dagar och är igenom höglöpet (Matte tror det var dygn 9-11). Dipper har lugnat ner sig betydligt och vi får sedan några dagar vara lösa och springa tillsammans och leka igen. Himla skönt, tycker Matte, som inte uppskattar koppelpromenader med sträckt koppel. Dipper själv – som for om kring i andra änden på kopplet – har nog ingen uppfattning, tror knappt att han märkte att han var kopplad smiley.

I går var det Lydnadsträning igen med Hanna och Håkan. Vi har tränat lite varje dag och det visar sig ha gett resultat smiley. Jättefin kontakt och position, rakställd i kroppen vilket gav raka fina sättanden, snabbt läggande och perfekta ingångar. Dock fick jag backning på hoppet. Att hoppa är Otroligt roligt! Därför laddar jag med både kropp och själ inför det magiska Hopp-kommandot. Denna gång passade dock Håkan på att säga “kommendera” och då ryckte jag iväg. Matte var ruskigt snabb på att kalla mig tillbaka – undrar om hon misstänkte tjuvstart smiley? Andra gången var jag mer fokuserad och då gick det bättre. Budföring gjorde vi också och nu fick Hanna till det riktigt bra med min ingång. Tidigare har Hanna kännt att hon inte riktigt hunnit med då jag är så Himla Snabb runt benen. Om jag inte har berättat det tidigare så har jag inte ingångar vid vänster sida, vilket är vanligast idag, utan jag snor runt bakom Matte ben istället. Även Räzer och Simson var jätteduktiga! Nästa träning blir på onsdag i nästa vecka.

I kväll kommer Gabriella och ska passa oss några timmar, Matte ska på Julfest på jobbet. Temat för i år är “Nobel-gala” – med andra ord frack och långklänning… Matte hade först lite huvudbry kring klädseln – allt annat än jeans innebär automatiskt Problem – men hade en himla tur då en av hennes kollegor kunde låna ut en jättefin balklänning. Det lär ta tid att få smink och hår i ordning, men det ska bli väldigt roligt att se Mattes förvandling från Askungen till Prinsessa!



Jobbig Lillebror

10 månader Posted on Mon, December 10, 2007 15:01

Någon som vill köpa en gul labrador – billigt? Han är god och glad, pigg och lekfull och älskar mat – men ännu högre undertecknad, för tillfället… Det är förstås inte lätt för Lillebror att tvingas kombinera det besvärliga inträdet i tonåren – med allt vad det innebär med hormoner både högt och lågt – med att omedelbart kastas in i Löpets ljuvliga dofter. Matte menar att det onekligen ligger något i ryktet om “översexuella labradorhanar” smiley. Han vet hur han ska göra också, den gule casanovan, och snabb som en iller är han också! Dock har han sin överman (?!) i Matte – som bekant har ögon både i nacken och på lite andra ställen – så ännu har det inte skett någon olycka. Fast Matte säger också att Dipper faktiskt är ganska duktig för han lyssnar och försöker förstå fast hormonerna löper amok i hans lilla hjärna. Saga menar att jag borde följa hennes exempel och fräsa ifrån ordentligt, så som hon gör när Dipper i förvirringen råkar lukta på fel rumpa smiley. Nåja, vi har nu klarat oss genom mer än halva löpet så det ska nog gå bra det här. Matte hoppas och ber för att det ska dröja lääänge till jag löper nästa gång – en gång per år tycker Matte verkar lagom.



10-månaders rapport

10 månader Posted on Mon, December 10, 2007 14:39

I lördags fyllde jag 10 och Dipper 7 månader. Jag är nu 59 cm hög (lite lägre om Matte trycker ner mig ordentligt smiley) och väger nästan 27 kg. Matte tycker jag börjar bli rund om magen och har dessvärre kommit på en elak idé om att minska på min mat… (som om Matte någonsin haft en hund med för mycket hull?!) Själv tycker jag att jag är precis lagom – både hög och rund! Det har sina fördelar att vara störst och tyngst i flocken! Dipper är knappt 55 cm hög och väger knappt 24 kg, nästan lika mycket som vår hobby-anorektiska storasyster.

Hur firade vi då vår månadsdag? Vi var på hundklubben för att träna och för att Matte skulle titta på årets Klubbmästerskap i Bruks. Typiskt nog fick Matte rycka in som domare vilket gjorde att vi, som vanligt, mest fick sitta i bilen. Dock hann vi träna lite innan. Jag fick träna passivitet, linjetag med störning och suddning och sedan ett ganska stort sökområde med 7 dummys. Allt gick bra, sök är fantastiskt roligt, men mitt “fotgående” kan och ska förbättras, tycker Matte. Om KM:et kan sägas att det tydligen hjälper att muta domarna med kakor och smicker smiley.

Dipper fick visa upp sig för några av Mattes kompisar (labbefolk… som förstås inte var ett dugg intresserade av mig – stjärnan i familjen!). Dipper fick visa ett linjetag, en “bakåtövning” och gå vid sidan. Sedan tyckte Matte det räckte och att Dipper varit riktigt duktig som kunnat koncentrera sig trots sitt något splittrade fokus för närvarande (vilket de skyller på mig!). Dipper fick mycket beröm för sin fina kontakt och följsamhet och fina uttryck m m, m m. Bla, bla, bla – varför vill ingen se på mig?!

I söndag var vi på Gökalid igen, men denna gång fick jag inte vara med och leka. Dock fick jag Spåra – och det gjorde jag lika bra som vanligt, trots stark vind. Matte känner sig lite bortskämd med en så duktig spårhund smiley, jag tycker det är det minsta hon förtjänar! Dipper fick träna några linjetag och stoppsignaler, och passivitet vid skott, och var jätteduktig. Sedan fick jag Apportera. Linjetag åt olika håll med suddning, sidotecken till samma områden som linjetagen, vindövning för att träna på “leta nära”-kommando och en ny övning, som egentligen inte var planerad. Det föll sig så att jag liksom av en händelse travade iväg i riktning mot ett av “dummyområdena” då Matte kom på att här infann sig ett perfekt tillfälle att tänja gränser! Hittills när Matte blåst uppmärksamhetssignal i pipan har jag omedelbart fått bollen som belöning, men denna gång fick jag istället, efter att ha tvärstannat på signalen, kommando och tecken om att gå bakåt, dit jag ju redan var på väg. Nemas problemas, tänkte jag, och gjorde precis som Matte tänkt sig. Matte var därför tvungen att prova en gång till eftersom jag ser så härlig ut när jag svänger upp på signalen. smiley Avslutningsvis satte Matte en dummy på fältet och tog sedan med mig på promenad – som om jag skulle glömma att hon lämnat en apport?! Med min Mattes dåliga minne är det nödvändigt att jag står för minneskapaciteten! När vi väl vänt om och var på väg tillbaka visade jag flera gånger att jag tyckte att vi gick lite för långsamt, så när vi hade ca 100 meter kvar till dummyn sa Matte; Äh, vad sjutton, vi kör härifrån! Äntligen, tänkte jag, drog som en avlöning och hämtade dummyn – jättekul att få springa långt någon gång!

Efter träning och kalas för Marcus åkte vi till Gabriella. Dock blev det ingen rapportträning denna gång, utan en långpromenad. Rapport ska vi träna mycket i julhelgen – det ser jag fram emot!