Blog Image

Leia

Leias tankar

Här i bloggen kan du läsa om vad som händer i mitt liv. Jag hoppas att min matte kommer att uppdatera den ofta, för jag tror att jag har en hel del viktiga inlägg att komma med!
Mer om mig och min flock kan du läsa på sidan: www.svartalwen.com

Våren är här

13 månader Posted on Mon, April 07, 2008 12:10

Äntligen har våren kommit på riktigt. Nu är det ljust till halv nio på kvällarna vilket Matte ofta utnyttjar till max. Det blir med andra ord allt mindre tid på soffan och allt mer tid i skog och mark – perfekt, tycker vi!

Träningen går framåt. På brukssidan kör vi på med rapporten, och jag får också spåra då och då. Ibland gör jag Matte lite fundersam då jag gärna kontrollerar viltväxlar. Matte är därför noga med att memorera vart hon har gått (vilket innebär en stor ansträngning!), för att kunna läsa av vad jag hittar på i spåret. Förutom mina små avstickare går jag allt som oftast precis där Matte tidigare gått och apporterar de små pinnarna hon tappat efter sig. Lydnaden går också framåt, ungefär som planerat. Fast det där med framförgående är för trist. Efter att ha kört “före” på spångarna runt klubben flyttade vi för några veckor sedan ut på appellplanen. Matte är väldigt noggrann och visar mig tydligt att hon lägger godis på “hållarna”. Sedan hämtar hon mig och så ska jag gå rakt och utan att dra i kopplet framför Matte, ett steg i taget och i god koncentration – båååring ! Jag brukar passa på att kika på omgivningen när Matte grejar med godiset – jag vet ju vart jag ska. Nu ska vi snart börja “pussla ihop” de olika momenten. En fas Matte har blandade känslor inför… Eventuellt blir det start i appellklass i juni, under förutsättning att allt flyter på som planerat. Mattes tidigare erfarenhet är att det oftast inte “bara flyter på”, så reservplanen är att vänta till augusti/september.

Dipper tränar också lydnad och personspår. Inte så ofta dock, Matte lägger mer tid på mig. Nu sist var Matte helnöjd med Dipper spårarbete. Han hade jobbat ut en vinkel på ett utmärkt sätt och är tydligen supercharmig (som vanligt…) när han klipper träpinnarna och skuttar tillbaka till Matte med svansen viftande som en propeller. Det lilla Dipper får göra på lydnadsplanen gör han jättebra, och Matte är nöjd. Vi är väldigt olika i vårt beteende vad det gäller lydnadsarbetet, säger Matte. Jag är intensiv och explosiv smiley. Dipper funderar lite mer och är inte lika lättövertalad, men när han väl fattat gör han som han ska smiley.

Jaktträningen går nu mycket ut på fotgående och kontroll. Vi har fått hämta i vatten några gånger, och tränat på att inte skaka oss. Vi tränar med vilt då och då och Matte tycker att det går framåt med mina upptag. Det är fortfarande så att jag ibland tar lite för löst i änderna och tappar dem, men oftast går det bra. Dipper sköter sig förstås perfekt… “Klockan” tränar vi när Matte kommer ihåg det, hon säger att vi nog borde göra det lite oftare.

Vad gäller våra inredningsidéer har det varit lugnt på den fronten ett tag. Matte blir lika glad varje gång hon kommer hem och allt ser ut som när hon lämnade oss. Vi har emellertid gjort klart för Matte att det här med kroppssmyckning i form av vita (fula!) Scaliborhalsband inte är något för modemedvetna ungdomar som oss. Förra veckan hjälpte Dipper till att ta av mitt, och idag betalade jag tillbaka. Nu funderar Matte på alternativa anti-fästingmetoder… Avslutningsvis en bild på Dippers duktiga pappa Hector. Som synes har Dipper ärvt Hectors vackra huvud – dock med en smula mer 08-attityd smiley.
Blog Image



Mentalbeskrivning

13 månader Posted on Mon, March 31, 2008 23:06

I söndags var jag på Mentalbeskrivning. (Det är ett prov Brukshundklubben utarbetat för att beskriva hundars mentalitet – alltså sker ingen bedömning).
Dagen började med att jag fick hälsa på en trevlig kille som heter Niclas. Niclas tog mig i kopplet och vi gick iväg tillsammans en bit. Sedan kände och klämde han på mig, jättemysigt! Därefter kastade Matte och Niclas en lektrasa mellan sig några gånger medan jag sprang fram och tillbaka och försökte fånga den. När Niclas till slut slängde iväg den var jag snabbt framme och nöp den och sprang och lämnade den till Matte. Sedan fick jag leka dragkamp med både Matte och Niclas – himla kul!
Nästa moment var “Lilla bytet”. Matte och jag ställde upp på en gräsmatta och plötsligt åkte det iväg en trasa i zickzack över gräset! När Matte släppte mig sprang jag så gräset yrde och klippte trasan. Det var fantastiskt roligt – och oväntat! Annars är Matte minsann snabb på att kalla hem mig så fort jag fått syn på något lämpligt byte… Därefter var det dags för momentet som märkligt nog kallas “Aktivitet” – här fick jag vila mig i tre minuter medan Matte stod stilla som en staty. Undrar vem av oss som tyckte det var mest påfrestande?
Väl ute på gräsmattan igen ställde Matte upp mig i riktning mot två gömslen. Något klappade till och så dök en figurant fram och rörde sig mycket inbjudande. När figuranten “knixade till” svarade jag direkt med ett litet ryck – fattade inte Matte att figuren ville leka med mig? När figgen försvunnit in i det andra gömslet släppte Matte mig och jag sprang omedelbart fram och började leka. När figgen stod still sprang jag ner till Matte med trasan men hon ville inte ha den så när figgen började röra på sig och ropa sprang jag dit igen och lekte med henne istället.
Efter en promenad var vi inne i skogen. Matte och jag gick själva fram på en stig när plötsligt en blå overall flög upp alldeles framför mig! Jag hukade mig och hoppade ett steg snett bakåt, men släppte inte overallen med blicken! Komma och skrämmas så när man spankulerar i lugn och ro – skäms på sig! Jag skällde barskt på den några sekunder och sprang sedan runt för att kolla närmare. Då blev Matte och de andra väldigt upprymda och jag fick beröm från alla håll.
Sedan gick vi vidare i skogen. Vi hade dock inte hunnit särskilt långt innan det rasslade till precis bredvid oss. Jag vände omedebart om mot ljudet och höll på att fälla Matte som gick bredvid. När jag direkt gick fram och kollade på skramlet upprepades tidigare procedur och jag fick röstberöm från alla närvarande. Jag fattade aldrig riktigt vad jag gjort som var så bra..?
Väl tillbaka ute på gräsmattan ställde sig Matte helt stilla igen. Jag ställde mig bakom henne och kollade på publiken som kollade på mig. Så vände Matte på mig och då fick jag syn på två vita figurer som kom skridande över gräset. Helskumt, tyckte jag, och skällde ut dem efter noter. Dock får jag nog slipa på gangsterattityden för de verkade inte bli särskilt rädda, utan fortsatte bara sakta framåt. För säkerhets skull kollade jag bakåt några gånger, så det inte kom några där också. Tack och lov stannade de innan de var framme hos oss. Så fort Matte kopplade loss mig sprang jag fram till det ena spöket och nosade på handen som stack fram. Efter att jag hälsat även på det andra gick vi vidare till nästa gräsplan. Nu fick jag leka med trasan igen. Jättekul med dragkamp förstås, men så hände något magiskt – det small ett skott! Jag spottade omedelbart ut trasan och ställde upp mig i startposition; Matte, skicka mig! Matte betedde sig dock mycket underligt och tjoade och höll på med den totalt ointressanta lektrasan! Vad trodde hon? Att jag skulle slösa tid på en trasa när det kanske kunde vankas fågel?! Inte en chans! Matte hoppade omkring och försökte störa mig i min koncentration men så lättlurad är jag inte! Särskilt inte som det small ytterligare tre gånger! Jag hade järnkoll, det är en sak som är säker!
Sedan var det slut på det roliga och jag fick gå till bilen, allt medan Matte muttrade om att hon “hade hoppats att hon kanske skulle kunna bryta mig på skotten”… och “jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att två dagars jakt skulle tända henne så fullständigt på skott”, och avslutningsvis att “nu är det locket på vad det gäller att förfölja flyende byten”. Det sista lät lite oroväckande…
Förutom att Matte och jag inte var helt överens om ideala beteendet på sista momentet, var Matte mer än nöjd med mig. Hon sade att ingen av hennes tidigare hundar så snabbt varit framme och helt på egen hand löst samtliga hotsituationer. Men så lade hon till, med en sned blick på mig, att alla de tidigare hundarna faktiskt haft “1:a” på skotten.
Håkan och Malin var också med, och Malin filmade mig och Simson på banan. Hoppas vi fastnade på filmen, det kan vara värt att återuppleva.



Kallt och snöigt

13 månader Posted on Wed, March 26, 2008 11:12

Vintern har kommit till södra Sverige, något sent kanske? Matte hoppas nu innerligt att detta innebär att så mycket som möjligt av årets snigel- och fästingbestånd fryser ihjäl. Någon sade att det måste det vara -15 grader minst 10 dagar i rad för att påverka. Man tror på det man vill, säger Matte, och håller tummarna för färre sniglar i trädgården för Dipper att leka med.

I helgen var vi i Småland, eller Snöland som det mer såg ut som. Dels hälsade vi på Ingela i Markaryd och förälskade oss i lilla My. My är en 5,5 månader gammal babyflicka som både luktar och smakar gott. Jag pussar lite försiktigt medan Dipper mer går in för “tjuren Ferdinand får syn på blomtatueringen på matadorens bröst”-varianten. Gissa vem lilla My föredrog?? Lite träning blev det också, bland annat markeringar över höga breda murar.

Måndagen ägnades åt ett stort WT som Dippers uppfödare arrangerade och där Matte hjälpte till som domare. Dessvärre fick vi inte vara med, vilket var synd för det verkade vara en väldigt rolig tävling med lagom med utmaningar. Dipper och jag fick provköra några stationer dagen innan och Matte säger att iallafall jag börjar närma mig “startklar”. Dipper, som tidigare spikat sina markeringar, är för tillfället inne i en mer förvirrad fas.

Mattes dag som domare avslutades något nervöst. Matte trodde att alla ekipage var klara och tog därför med oss ner till stationen för att plocka undan snitslar m m. Då kom ytterligare ett ekipaget, en kille som Matte är väldigt imponerad av. Problemet var att Matte bara hade ett koppel med, det andra (mitt!) hade hon lyckats slarva bort kvällen innan. “Är det ok att mina hundar sitter med?” frågade Matte, i förhoppning att svaret skulle bli “nej, helst inte”, och att hon skulle få lämna av oss i bilen. “Självklart”, svarade ägaren. Matte band fast Dipper i en stolpe, satte mig på VÄNTA, och bad en tyst bön om att jag skulle bli kvar på stället. Uppgiften var nämligen markering – med skott – min Paradgren! Markeringen föll i och för sig ca 80 meter ut, men det har ju Matte lärt sig den hårda vägen, att långa avstånd är inget hinder för en svart panter. Första skottet föll – Matte kollade att provhunden satt still och vände sedan blixtsnabbt om och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka och signalerade dels med kroppsställning; en framtass i luften och lätt framåtlutad, och dels med min Intensiva “jag-kan! skicka-mig”-blick att jag var Beredd! Andra skottet gick och markering nr 2 föll, och proceduren upprepade sig; så fort Matte konstaterat att provhunden satt som den skulle vände hon sig och gav mig Onda Ögat. Tack och lov (tyckte Matte) var provhunden jätteduktig och hämtade snabbt in sina markeringar, lämnade stationen och Matte kunde andas ut. När jag fick “hopp-och-lek” rusade jag för säkerhets skull ut och kollade markeringsplatserna – man vet ju aldrig, det var ju en labrador.



Röntgen

13 månader Posted on Sat, March 22, 2008 18:02

För drygt 14 dagar sedan var jag på veterinärstationen för att vaccineras och röntgas. Plåtarna såg helt ok ut, men Matte har ändå varit lite nervös över resultatet då jag, när jag var ca 6 månader, slog mig ordentligt på vänstra höften. Jag har i och för sig inte haltat ett steg i hela mitt liv så långt, men Matte har hört så mycket skrämselhistorier så säker kände hon sig inte. Matte har besökt SKKs Hundata tre gånger per dag den senaste veckan utan att resultatet varit registrerat, men idag kom så ett glädjande grattis-sms från en kompis som sett att resultatet var inne; A på höfterna och ua på armbågarna! Så nu kan Matte fira påsk i lugn och ro. En god påskhelg önskas till alla våra vänner!



Länge sedan sist…

13 månader Posted on Sun, March 16, 2008 21:37

Äntligen några rader i min blogg! Matte är för jäkla slapp som inte orkar uppdatera oftare. smiley Hon menar att det inte händer något nytt att skriva om. Öhhh – vi som hänger med i Mattes kölvatten kan intyga att det händer massor!
Träningen går framåt ungefär som Matte har tänkt sig. Vi bor fortfarande kvar i vår lägenhet, fast Matte letar på Hemnet varje dag efter ett litet hus på landet. Det måste ligga på behörigt avstånd från andra hus och ha en hyfsat stor tomt. På den ska Matte bygga en rejäl hundgård som vi ska få bo i – iallafall när Matte inte är hemma…
Matte har som bekant skaffat ett gäng kompostgrindar som varje morgon blir strategiskt utplacerade för att Dipper ska få färre föremål att sätta tänderna i. Härom dagen fick Dipper för sig att hjälpa Matte att vattna växterna (som i och för sig behövde vatten) och hämtade därför ner vattenkannan. Som tur är har Matte en vattenkanna till. I brist på annat provsmakade Dipper en dag lite på en list i köket. Nästa morgon sprejade Matte hårspray på listen – effektivt – för Dipper gillar inte hårspray! Ett ben till bokhyllan fick en förmiddag duga som förströelse. I benet till bokhyllan var en av grindarna fastsatt med ett spännband. Det höll förstås inte för Dippers behandling och Matte har nu ännu något färre pocketböcker (hårda pärmar är inte lika gott).

I dag var vi i Borås och umgicks med Dippers brorsa Fokus och hans matte Tina som var nere från Stockholm. Vi fick träna lite grann allihop, övrig tid gick åt till att Tina och Matte pratade och pratade och pratade…
Matte tog några kort också. Visst har de gemensamma drag, bröderna – kolla bara det överlägsna och lite tykna uttrycket (“tyket” är göteborska för näsvis, fräck). Några skillnader finns dock. Fokus är lite högre, slankare och mer långbent än Dipper. Och så har de olika färg på näsorna. Dippers är rosa.
Blog ImageBlog Image