Blog Image

Leia

Leias tankar

Här i bloggen kan du läsa om vad som händer i mitt liv. Jag hoppas att min matte kommer att uppdatera den ofta, för jag tror att jag har en hel del viktiga inlägg att komma med!
Mer om mig och min flock kan du läsa på sidan: www.svartalwen.com

Mera namn

Höst -09 Posted on Wed, November 25, 2009 21:03

Det är bra att Matte har goda vänner som kan hjälpa henne att tänka. Nu har Skåningarna uppgraderat sitt förslag på kull-namn från “Freia” till “Fria” (fortfarande Frodo + Leia). Kanon, tyckte Matte! Så nu ligger alltså förslaget Svartalwens Fria ??.

Något tema på själva tilltalsnamnet är inte nödvändigt, men visst vore det väl också kul? Ett förslag Matte fått är karaktärer från “Lord of the Rings-trilogin” (med anledning av Frodo) och/eller från “StarWars-filmerna (Prinsessan Leia). Bra idé! Dock är det ju många uppfödare som tyckt detsamma, och även om Matte inte känner något behov av att vara unik just i detta avseende, så vore det kanske kul att försöka hitta på något lite annorlunda. “Sago-temat” tycker Matte emellertid känns lite kul, bara man kan kalla hunden för namnet man väljer… Har du bågra bra “sagonamn”, eller annat förslag på tema så hör gärna av dig!

Ytterligare en bild på mig som ca 11 veckors busig valp – ååååååå, vad fin jag var!



Mera Frodo

Höst -09 Posted on Wed, November 25, 2009 10:50

Min blivande fästman Frodo går från klarhet till klarhet! På de senaste tre FT (Field Trial) han startat på, har han kommit till final på samtliga! En blev han oplacerad på, en blev han 4:e vinnare och nu senast i söndags blev han 2:e vinnare! Formen verkar med andra ord toppad till Coupe d’Europe! Matte jublar och sänder många tacksamma tankar till goda vännen Birgitta som “upptäckte” Frodo förra hösten.

Matte ser nu framför sig hur mina valpar kommer att utvecklas till att bli Den Perfekta Apportören för såväl A- som B-prov! Från mig tar de med sig 100 % Fokus, Supersnabbhet, Hög jaktlust, Noll respekt för terräng, hinder, avstånd, bla bla – apporten ska HEM!, Totalt orädda, Lättförda, Mycket stor Samarbetsvilja, Hög Inlärningsförmåga, m m, m m. Från Frodo tar de framför allt med sig Stor Koncentrationsförmåga!

Frodo kan minsann sitta still på rumpan i flera timmar – i streck – under ett FT, berättar Matte.

Jaha, och?!?!
Snygg är han också, min fästman FRODO! Brains and beauty, säger man väl?

Ni som ännu inte har upptäckt Googles översättningssida – gå in och prova!!! Perfekt om man, som jag, är lite ringrostig på skoltyskan. Det går att översätta ord, meningar, hela dokument, eller varför inte hela hemsidor?! Ibland får man sig ett gott skratt då översättningen inte alltid är 100% korrekt (“flat” blir t ex “våning” – typ “importerade Tysklands första våning” :-). Kolla länken: http://translate.google.com/



Namndiskussion

Höst -09 Posted on Wed, November 25, 2009 10:34

Just nu är det mycket snack hemma om min kommande valpkull. Själv tar jag det med största ro, är lika cool som alltid, med andra ord. En liten smula orolig känner jag mig dock, då jag har hört att Matte tänker låta mig vila helt från all träning efter att jag är parad och fram till att (om det nu blir några valpar) valparna är kanske 4 veckor. Nåja, det är vad HON har tänkt sig. Vänta bara till jag drivit henne så nära vansinnets gräns att hon står på tröskeln till Psykakuten – DÅ får jag nog hämta några apporter, just wait and see!
Så här söt var Lillebror Dipper som 7 veckors valp.

Igår kväll hade vi trevligt besök från två Skåningar, Karen – Karsten Snigelmatte – och Linn. Dipper var förstås överlycklig då han nästan börjat tro att Karen helt glömt bort sin gula favvo. Det hade hon dock inte, utan tyckte att Dipper var precis lika påflugen och kelsjuk som alltid. Karen och Linn var lite bekymrade över att Matte ännu inte valt namn till mina kommande valpar. Matte tycker att det här med namn inte är så noga. Hon har aldrig haft något “favoritnamn”, som många kan ha, och förstår därför inte riktigt hetsen kring detta. Dock lyckades Skåningarna få igång henne och diskussionerna gick höga kring olika alternativ.
Så här söt var JAG som 9 veckors liten valp. Helt bedårande, eller hur?!?!

Karen berättade om hur några uppfödare i Danmark brukar göra; Man “syr ihop” hanens och tikens namn och låter detta finnas med i alla reg.namn. Linn spann på, och kom till slut fram till “Freia” (Frodo+Leia => ja, ni fattar). Det tyckte Matte lät riktigt trevligt så just nu ligger planen på att valparna kommer att registreras som Svartalwens Freia-??, alternativt Svartalwens Freias ??. Matte vill att mina blivande valpköpare ska få bestämma namn själva, och ser gärna att valparna sedan kallas för det de är registrerade som.

Så ligger planen just nu. Inget är dock skrivet i sten, så är det någon som har förslag på bra “teman” så tar Matte tacksamt emot detta!



Coupe d’Europe

Höst -09 Posted on Tue, November 24, 2009 15:52

Nu till helgen, 28 och 29 november, avgörs Coupe d’Europe i Danmark, närmare bestämt på Brahetrolleborgs Slott, nära Faaborg.

Europas bästa retrievers, från tolv länder, kommer att tävla i den mest prestigefyllda tävlingen för retrievers (fast för engelsmännen är det kanske IGL?) som hålls vartannat år i olika europeiska länder. Många betraktar Coupe d’Europe som ett Europa Mästerskap för retrievers. Varje land representeras av fyra hundar. Tävlingen är både individuell och en lagtävling, eftersom landet med de bästa individuella resultaten kommer att bli vinnare i lagtävlingen.

I det svenska laget ingår bl a Mattes goda vän Birgitta med min polare “Will“, DKJCH FTW Bierspool Blackbill Of Lakedown. I övrigt representeras de blågula färgerna av ytterligare tre svarta labradorer. Lycka till!!!

Dock har vi ytterligare en anledning att med spänning följa denna stora tävling. Som enda flatcoat, av 48 startande retrievers, är nämligen MIN FÄSTMAN FRODO, Mavisflight Flow-Of-Spirits, uttagen att representera Tyskland! HEJA FRODO!!!
Fördelningen av hundar ser ut som följer; 29 svarta labbar, 10 gula labbar, 1 brun (!) labbe, 7 golden och som sagt en flat. HEJA FRODO!!!



Årets sista WT

Höst -09 Posted on Mon, November 16, 2009 20:56

I söndags var det dags för årets sista tävling, ett Workingtest i Halland, närmare bestämt på Sågknorren mitt ute i Ingenstans (känns det som). Som uppvärmning fick vi en liten stunds träning på lördag eftermiddag, efter att Mattes jaktlydnadskurselever tröttnat på hennes instruktioner.

Tack snälla Fia Ahlström för lånet av alla bilder (utom samlingsbilden) i detta inlägg (tagna 091114). Fler fina bilder finns på: http://picasaweb.google.se/Svartalwen/Traning091114#

En av de elever som stannade kvar för att titta närmare på vår träning, dristade sig till att fråga hur det var med Dipper? -“Kan han apportera?” “Man ser honom varken på Bloggen – eller någon annanstans heller, för den delen?” Matte fick omedelbart förskräckligt dåligt samvete… Stackars Dipper!! En sådan liten guldklimp, alldeles bortglömd av världen… Som tur var hade Matte anmält både mig och Dipper till söndagens WT, så Fia fick se att Dipper kunde apportera – riktigt bra dessutom – både på träning och på WT. Fast Matte har fortfarande dåligt samvete…

Tidigt i söndags morse bar det så av mot de Halländska mörka skogarna. Vi kom förstås för sent, det brukar vi göra när vi ska till Sågknorren. Märkligt att Matte inte lär sig att det uppenbarligen tar längre tid än vad hon tror? Vi tog en kort sväng ner på parkeringsåkern innan Håkan bestämt slirade därifrån och parkerade på säkrare mark.

Först ut för dagen var Simson och Dipper som skulle starta i öppenklass. Första stationen var en dubbelmarkering på vatten, domare var goda vännen Yvonne så här gällde det att inte göra bort sig! Både Matte och Malin skötte sig emellertid, och båda fick med sig 20 poäng.
Station 2 och 3 var en dubbelstation som började med en kort dirigering (ca 25 meter?) fram till en stor sten där två dummy låg intryckta. Domare här var Anita Junfors som tyckte att Dipper hade lyckats bra och gav honom 19 poäng. Efter att dessa var hämtade följde en dubbelmarkering från en halvdold kastare, båda nedslagen var dolda. Dipper hittade båda sina apporter fint och fick ytterligare 19 poäng. Simson hade en liten miss (Malin) och fick någon poäng mindre.

Station 4 och 5 var också en dubbelstation, bedömd av Gert (efternamn?). Svårast för många ekipage var en enkelmarkering med apportkastare som sköts ut över en myrmark, ca 70 – 80 m. Dipper hade ingen aaaning om att något hade ramlat, men sprang ändå glatt iväg åt det håll Matte pekade. Efter att han fått springa omkring en liten stund tyckte Matte det var dags att träda in och då hittade Dipper rätt snabbt sin apport. 13 poäng blev det kvar efter detta. Simson gjorde lite bättre ifrån sig och fick något poäng mer.

Sista uppgiften var en kombinerad markering / dirigering, där markeringen skulle hämtas först och därefter dirigeringen. Markeringen var rätt lång, ca 80 m (drygt?), över ett hygge, uppför en liten kulle och över en mur. Dipper såg inte denna heller (Matte är inte ett dugg förvånad), men hörde dock när den ramlade i ett litet ris och spikade i princip nedslaget! Dirigeringen (ca 90 – 100 graders vinkel mot markeringen) löste han förstås utmärkt och fick med sig ytterligare 19 poäng. Simson kopierade i princip Dippers arbete på denna uppgift.

Både Malin och Matte var väldigt nöjda med sina insatser, och hundarnas, och gjorde efter lite fika därefter klart för dagens stora begivenhet – MIN start!

Jo förresten, Ingela och Röjja startade också i öppenklassen! Röjja hade lite otur på en station och nollade, annars skötte hon sig bra enligt sin matte (14,17,0,16,20 = 67 p). Lille söte Poch och Håkan startade i nybörjarklass. Allt flöt på alldeles utmärkt, utom på en station där Håkan, efter att Poch åtlydigt både stoppsignal och sidotecken flertalet gånger, valde att kalla tillbaka då Poch inte lyckades lokalisera sin apport. Duktiga Poch fick i övrigt finfina poäng; (20,19,19,0,18 = 76 p)! Både Röjja och Poch blev denna gång oplacerade i sina klasser.
Sedan var det dags för de stora elefanterna – Elithundarna – det vill säga JAG och Mekko, och några duktiga hundar till. Vi gick på samma slinga och för samma domare som öppenklassen, och uppgifterna var snarlika men svårare. Station 1 var åter igen vatten, en dubbelmarkering på linje, rätt nära strandkanten, ca 50 resp 70 m(?). Denna löste jag helt perfekt och fick 20 poäng av Yvonne.
Station 2 var åter igen en kort dirigering fram till den stora stenen, men nu skulle tre apporter hem, varav en låg uppe på stenen. Det tog en liten stund innan Matte fick mig att förstå att jag skulle upp på stenen, sedan var det inga problem – 19 poäng. Station 3 var samma som för öppenklass, men här bestämde domaren att först kastad apport skulle hämtas först. Plättlätt, med andra ord, så gör vi ju alltid – 20 poäng!
Station 4 var en ännu längre apportkastar-apport – dryga 80 meter ut på myren. Här fick jag leta en liten stund innan jag hittade den, och Matte skötte sig genom att inte lägga sig i alls! 17 poäng fick jag här. Station 5 var på samma område som för öppenklass, men nu skulle markeringen (som också var ytterligare ca 15 meter längre) hämtas efter att en dirigering (ca 50 meter lång, ca 45 graders vinkel mot markeringen) tagits hem. Jag såg kastet bra, men gick förstås ändå gärna ut på den linje Matte pekade ut över hygget – snabbt, rakt och prydligt – och stoppade och letade som jag skulle. Matte undrade om jag hade koll på den långa apporten (90 – 100 m?), och gav sig själv på stående fot bakläxa – vi tränar helt klart för lite långa apporter! Plättlätt var det! Jag spikade min apport och susade tillbaka över stock och sten till publiken jubel (inte riktigt kanske, men jag fick applåder efteråt). Domaren gillade det också och gav oss 20 poäng!
Mekko och Ingela gjorde som vanligt en jättefin runda (20, 17, 20, 20, 18), bland annat en urtjusig lång dummykastar-apport! Konkurrensen i elitklassen var dock knivskarp och flera förare var nöjda med sina prestationer. Därför var det väldigt spännande på prisutdelningen då vi inte sett några resultat från annat än nkl och ökl.

Tänka sig att min duktiga Lillebror gick och vann öppenklassen (ca 25 ekipage) på fina 90 poäng (20,19,13,19,19)! Tvåa kom bästa kompisen Simson och Malin, en (1) ynka poäng bakom (20,18,18,14,19).

Så var det dags för prisutdelning i elit… Vann gjorde – inte Mekko, som Matte trodde att det skulle bli – utan en äldre flatherre som lyckats få ihop 97 poäng! Tvåa kom JAG96 poäng! Trea kom Mekko95 p! Tre flattar i topp, med andra ord. Sedan kom labradårerna, ett antal poäng längre ner. Av tio startande ekipage hade nio 76 poäng och över – bra kvalitet på ekipagen, med andra ord.

Malin och Håkan hade dessutom tur i nummerlappslotteriet och vann var sin jättestor korv, vilket Matte och Karen tyckte var oerhört lustigt. Sammantaget hade vi en fantastiskt trevlig dag. Det är härligt med goda vänner! Dock höll Ingela så när på att bli kvar på parkeringsåkern, som nu mer likande en lervälling. Goda råd haglade samtidigt som så många som möjligt knuffade på Saaben – och till slut kom hon iväg! Karen, eller Karsten som hon tydligen vill bli kallad numer, hade dagen till ära införskaffat sig en superfin flådig fyrhjulsdriven Toyota – med backfilmvisning (eller vad det nu heter). Hon susade problemfritt rakt över åkern och upp på fast mark – var nu rädd om Bilen, Karsten!

Hela gänget samlat, nöjda och glada! (Foto Karsten Snigel-matte Lisager)
Stort tack igen till SSRK/Västra/Hallandssektionen med Eddie Nilsson i spetsen för ännu ett mycket väl genomfört arrangemang! Fantastiskt trevligt att få en startlista utsänd innan provet, och inte minst att få en resultatlista utsänd två dagar efter! Jag är imponerad! Trevlig stämning, bra upplagda stationer med lagom svårighetsgrad för klasserna, trevliga funktionärer och domare, och ett fantastiskt prisbord! Vi kommer gärna tillbaka!



Bilder Gränna

Höst -09 Posted on Wed, November 11, 2009 12:15

Matte hittade några bilder på nätet som duktiga fotografen Andreas Fälth tagit från B-provet i Gränna 31 oktober.

Här står Matte och Ingela och begrundar sökarbetet. Ingela undrar hur hennes lilla söta Mekko ska klara sig på hygget. Matte, som ju i detta läget redan vet att vi har vårt 1:a pris, försöker hålla mimiken i styr för att inte skratta dagen lång.

Dags för prisutdelning! Om ni tittar riktigt noga så ser ni att JAG är med på bilden, längst ner i vänster kant!

SSRK/Småland delar ut fina whiskey-glas till de som tar 1:a pris på jaktprov – en fin tradition, tycker Matte som har ett antal glas vid det här laget. Just i Gränna kom de ju synnerligen väl till pass då Matte var så säker på att Ingela och lilla söta Mekko skulle ta sitt tredje 1:a pris att hon tagit med sig en (ytte-pytte-liten) flaska Bubbel att fira med. SKÅL och GRATTIS brudar!!!
Och, ja, det är mitt diplom som Matte har rullat ihop och stoppat i bakfickan! Oförskämt, det är vad det är!



A-prov igen

Höst -09 Posted on Fri, November 06, 2009 12:04

I tisdags var vi hos Birgitta i Moheda för ytterligare A-provsträning. Det blev en mycket lyckad dag med bra situationer, bra hundarbete och proffsiga kommentarer och råd från superduktiga Birgitta! Matte var nöjd med mitt arbete, och med min stadga!, och bestämde sig därför för att jag i alla fall skulle få lov att starta på ett A-prov till i år.
Bild från en annan träning – jag är Uppmärksam och Beredd, som alltid! (Foto Krister Sjöstrand)

På onsdagkvällen åkte vi ner till Ingela i Markaryd för att få närmare väg ner till Bromölla på torsdag morgon. Ingela och Matte skålade och skrattade och gratulerade varandra till fina prestationer under säsongen medan vi fick ligga bakom galler och titta på… Var finns rättvisan i det? Jag bara undrar..?

På torsdag morgon låg det lite snö på backen och Matte körde därför (för ovanlighetens skull) väldigt lugnt och försiktigt ner mot samlingen i Fjälkinge. Väl där möttes vi av många kända “namn”. 10 ekipage skulle starta varav flera riktigt bra hundar, och Matte såg fram emot att få se högklassigt hundarbete under dagen! Själv hade hon förhoppning om att vi kanske denna gång skulle få två apporter? Uppvärmningen gick finfint och Matte tyckte att jag kändes samlad och “väl i hand”.

Första såten blev en mardröm – för alla utom tre ekipage… Ett större majsavsnitt skulle jagas av, där det enligt insatta källor normalt inte brukar finnas så mycket fågel. Dock hade det stormat rejält under natten och ansvarig Jägmästare stod lite undrande över vart Godsets alla fina fasaner tagit vägen… Det visade sig snabbt att de hade övernattat i ovanstående omnämnt majsavsnitt – tillsammans med släktingar från större delen av södra Sverige, vad det verkade… De var hur många som helst!!

När det på mycket kort tid ramlat ett större antal fåglar kunde jag bara inte hålla mig längre! Jag försökte mig på en liten, och ytterst diskret (om jag får bedöma den själv), framstöt som dock emellertid omedelbart avbröts av en besviken – om än inte helt överraskad – Matte. En så extrem situation har vi inte ställts inför tidigare, och för mig är det stor skillnad mellan att se fem fåglar falla (fem kan jag ju enkelt hålla ordning på) och att se kanske femton – inom 15 sekunder! Hur ska jag kunna hålla reda på alla dem?! Jag var helt enkelt tvungen att börja apportera – tänk om jag annars inte skulle hinna med att rensa undan?! Snabb är jag, men även jag har mina begränsningar. Matte menade att min något överambitösa inställning var ett tydligt tecken på storhetsvansinne, då jag ju faktiskt inte var ensam om jobbet, där fanns ju fler duktiga hundar. Va?!?! Var de också på plats för att apportera?? Såg ut som statister, hela bunten.

Efter första såten visade det sig att det endast var tre ekipage som fortfarande låg kvar på prislistan. Övriga sju hade antingen knallat, tagit fel fågel eller varit allt för olydiga för att kunna prissättas. Vi var i gott sällskap, med andra ord. Det blev något av en extremsituation för de flesta med all fågel som föll på första såten. Av de tre som var kvar vann en duktig svart labbetik från Danmark på ett 1:a pris, och på två 2:a pris kom det andra danska ekipaget och ett norskt. Ingen svensk till pris alltså.

Dock fick vi ändå en mycket trevlig och givande dag på Trolle-Ljungbys enorma gods. Hela gänget fortsatte på eftermiddagen med träning, och där fick jag i alla fall visa att jag är snabb som vinden, styrbar även under svåra förhållanden och att jag kan gå rakt, och långt!, även om det finns flera andra fåglar i närheten. Het som ett helt kärnkraftsverk är jag – men så lyser jag också av kraft och energi – som den Stjärna jag är! Nu blir det inga fler A-prov för mig i år – två nollor i statistiken räcker för ett år, säger Matte. Men var lugn, I’ll be back!

(Foto Krister Sjöstrand)



1:a pris!

Höst -09 Posted on Wed, November 04, 2009 11:49

I lördags var det dags för årets sista B-prov. Vi förberedde oss på fredagen genom att genomföra vår sämsta träning på hela säsongen…. Jag vet inte hur Matte tänkte, men i princip alla övningar blev kaiko – och det var sannerligen inte MITT fel! Enda glädjeämnet var att jag spikade alla mina markeringar! På kvällen var Matte deppig och satt en stund med telefonen i handen – fortfarande fanns ju möjligheten att stryka sig och ge en reserv chansen… Tack och lov gjorde hon inte det, utan satte istället väckarklockan på (smärtsamt tidiga) 04.50, och klev raskt ur sängen innan hon hann ångra sig. Vi var framme vid provplatsen kl 07.10, samlingen var kl 08. Gott om tid att värma upp, med andra ord, och försöka reparera vad som gått fel på gårdagens träning…

Denna gång gick vi in som första par. Första par är perfekt för vår Matte – då hinner hon inte gå och fundera ut kreativa lösningar på skickvägar m m, utan måste tänka snabbt och bestämma sig fort – och då är Matte som bäst! Innan vi gick in lovade Matte, dyrt och heligt; att inte lägga sig i mitt arbete (om det nu inte blev absolut nödvändigt), inte hitta på några dumheter och kreativa påhitt och att inte modifiera givna instruktioner från domare och skytt, utan att göra som hon blev tillsagd!

Vår parkamrat fick börja med sin vattendirigering, som var placerad i en väldigt “grund” vik – mellan linjen “rakaste vägen” och springvattnet i vasskanten mot land var det kanske 10-15 meter, knappast mer. Avståndet i vattnet var ca 40 meter, apporterna låg sedan ytterligare ca 15 meter upp på land. Duktiga “Doris”, min parkamrat, löste uppgiften fint och jag såg på med stort intresse – Aha! Det är där apporterna ligger!

Dock fick jag inte gå direkt utan istället promenerade vi iväg en bit uppför en kulle där det skulle gå en trippelmarkering. Första kastades typ 90 grader till vänster, på land, ca 60 meter ut. Andra kastades ca 30 meter ut i vattnet bakom en gles vass, ca 45 graders vinkel och kanske 80 meters springväg nerför kullen till vattenkanten. Tredje kastades rakt nedanför kullen, ca 50 meter springväg och sedan ca 30 meter ut på blankvattnet. Ingen av vattenmarkeringarna gick att se, endast hörselmarkera, då det var höga träd utmed hela strandkanten och även i backen upp mot kullen där vi stod. Jag fick hämta de första två apporterna. Matte valde här att skicka mig på den sist kastade först (vilket en uppmärksam åskådare – och tydligen flitig Bloggbesökare – noterade och kommenterade efteråt). Dock var Matte inte orolig denna gång, för när apporten är så svår – ingen syn, bara hörsel, och så pass lång – vet hon att jag behåller fokus på skickad apport. Som apport nr två valde Matte att skicka mig på den diagonala ner mot sjön. Tydligen var det bara vi och ett ekipage på söndagen som valde denna kombination. Undrar varför – två dopp i iskallt vatten är väl aldrig fel?! Jag spikade båda mina apporter och lämnade landmarkeringen kvar till Doris.
Bilder från förra sommaren – Jag hoppar långt! Foto Krister Sjöstrand.

Nu följde ännu en transport uppför ytterligare en kulle som ledde fram till sökområdet – ett härligt uppvuxet kalhygge! “Svårt” var det många som kommenterade och, visade det sig under dagen, många hundar som instämde i. Matte såg helt oförstående ut… ?? … – Vaddå svårt, det ser väl helt ok ut? Som vilken träning som helst. Jag fick börja söka och hittade rätt snabbt fem apporter. När jag var ute och letade efter den sista fick Matte order om att kalla hem mig då domaren var (mer än) nöjd med vad hon hittills sett. Det tog en liten stund för mig att hitta tillbaka då jag precis passerat kommungränsen när Matte visslade.

Nästa uppgift var landdirigeringar. De var lite kniviga, först ner i en relativt djup ravin (uppvuxet hygge även här), sedan rätt brant uppför nästa kulle. Doris fick börja med den lite sneda linjen (ca 90 m?) och löste sin helt ok. Jag fick den som låg i princip rakt över ravinen, ca 80 meter ut, och löste den riktigt bra, om jag får säga det själv. Matte lade sig i och för sig i två gånger då jag fick nos på ett spår precis som jag skulle påbörja stigningen uppför. Lydig som jag är (johodå!) köpte jag hennes anvisning och hittade snabbt min apport. Efter detta fick jag sitta och vänta på att Doris skulle göra sitt sökarbete.

Bild från i somras – landdirigering! Foto Malin Mingla Karlsson.
Doris hade lite problem att hitta sina apporter och det tog därför lite tid, men till slut var domarna nöjda och vi gick nerför kullen igen för att upprepa trippelmarkeringen. Denna gång fick Doris börja med att hämta två. Maria, som är en begåvad tjej, skickade på den sist kastade och, naturligtvis, på landmarkeringen som ju Doris redan varit och hämtat en gång. Det lämnade den långa diagonala vattenmarkeringen bakom vassen kvar till mig. Underbart! Jag kastade mig lika glatt ner för kullen som i det kalla vattnet och kutade lika snabbt tillbaka uppför kullen igen.

Avslutningsvis skulle jag få ta vattendirigeringen. “Du kan stoppa här”, sade skytten till Matte, som något förvånad insåg att vi skulle få skicka ca 15 meter upp från strandkanten, till skillnad från Maria & Doris som stod kanske 5 meter upp. Nu hade ju Matte lovat innan att inte ifrågasätta, eller att plötsligt bli kreativ, så hon svalde sin fråga och ställde upp mig. Skottet gick, rakt över den grunda viken. Matte hade hoppats att skytten skulle flytta på sig (vilket han sedan gjorde på följande par), men då han vackert stod kvar föll planen att skicka mig snett till vänster ut i vattnet, och bara vägen rakt fram – och frestande nära land – fanns kvar. Jag insåg så klart omedelbart att snabbaste vägen var via land. Plättlätt, jag hade ju sett vart Doris hade hittat sin apport! Raketstart fick bli Väggbroms när Matte blåste stopp precis som jag passerat i höjd med skytten. Ett vänstertecken såg jag – men hur tänkte Matte nu..?! Även om jag simmar fort, så måste det ju ändå gå snabbast att springa på land!? Nåja, order är order – om än märkliga ibland – så jag hoppade väl ner för strandkanten, tog upp min linje och sprang allt vad jag orkade i vasskanten istället! Spikrakt och fullt tryck rakt på målet. Som sagt – plättlätt!

Bild från i somras; Jag tar gärna ett bad, var som helst, när som helst! Foto Malin Mingla Karlsson.

Koppel på och väntan på kritik. Matte var helnöjd med mitt arbete, och med sig själv (jodå, det händer att hon är det, inte ofta, men det händer). Hon räknade iskallt med ett 2:a pris då hon ju inte krävt att jag skulle ut i vattnet och simma till den sista dirigeringen, men kände sig som sagt helnöjd ändå. Därför blev det en oväntad och mycket glad överraskning när domare Carina inledde min kritik med orden; “Ett synnerligen bra retrieverarbete“! “Shit”, tänkte Matte, “vi får ett 1:a pris!” Och, ajamen, ett 1:a pris blev det!! Domare Carina menade att hon ju faktiskt inte uttryckligen sagt ifrån att Matte tvunget skulle hålla mig i vattnet, och då jag ju faktiskt utmärkt tagit stoppsignal och tecken och sedan rakt, snabbt och prydligt, sprungit i vasskanten (som ju tekniskt sett tillhör sjön, egen kommentar) var detta helt ok. Matte hade ju dessutom fått visa lite dirigeringfärdighet på land (det var kanske väl att jag kände spåret och inte gick spikrakt..?). Vattenpassion hade jag ju också visat på mina tre vattenmarkeringar. “Tackar så mycket!”, sade Matte och tänkte samtidigt; Ibland har man tur som en tokig, fast det brukar ju jämna ut sig i längden, det där…



Next »